Tyresö kommun investerar i hemmasittarna genom det pedagogiska uppsamlingsheatet Second chance school.
På bottenvåningen, bakom pingisborden i ett enskilt litet minikvarter av skolan, sitter en anspråkslös skylt. ”Second chance school”.
Fristående, men under Tyresö gymnasiums administrativa och faktiska tak, hyser skolan sju elever mellan 17 och 23 år. De är den första kullen i projektet, startat höstterminen 2015. Alla har de varit skoltrötta hemmasittare, uträknade av Skolsverige.
– Det här är första gången någonsin som jag trivs i skolan, säger 23-årige Robin Sivonen.
Han hoppade av gymnasiet och har varvat arbetslöshet med ströjobb som telefonförsäljare, bilmekaniker, svetsare och smed. Nu har han bestämt sig för att bli kock.
För att förklara det speciella, och kanske även lite kontroversiella, med denna verksamhet får vi backa tillbaka till Stefan Löfvens regeringsförklaring i oktober 2014.
Han slog där fast att alla ungdomar ska gå gymnasiet, och att regeringen därför avsåg att göra detta obligatoriskt. Så har det inte blivit, men den politiska ambitionen kvarstår samtidigt som antalet elever med behörighet för gymnasiestudier fortsätter att minska.
14,4 procent av dem som gick ut nian 2015 var obehöriga för vidare studier.
I antal räknat är det 1 300 fler än förra året. Siffran har ökat stadigt sedan 1998 och Skolverket varnar nu för att de svenska skolresultaten dras isär. Fler får höga betyg samtidigt som fler misslyckas.
Det är här Second chance school (SCS) gör entré. Till skillnad från på introduktionsprogrammet är målet här inte fortsatta studier utan jobb. Enkelt uttryckt handlar det om att ge eleverna exakt det de behöver för att bli anställningsbara. Att de sedan inte får någon examen är av underordnad betydelse i sammanhanget.
– Man måste förstå vilken målgruppen är, säger Malin Wiklund och stoppar in en prilla under läppen.
Hon är programansvarig och enda heltidslärare på Second chance school.
– Vad är alternativet? Vad skulle kostnaden bli i det längre perspektivet om vi inte gör något för dessa ungdomar nu? Och hur mår man som människa av att sitta hemma jämfört med att få lära sig ett yrke, betala skatt och bidra till samhället? Det är lätt att mäta betyg och pengar. Men jättesvårt att mäta elevers mående.
Malin Wiklund betonar att hennes elever inte vill något hellre än att få ett normalt liv med en normal, småtrist vardag.
– De längtar efter vanlighet. Jobba, betala skatt, somna framför tv:n. Och att göra samma sak igen i morgon.
Det är därför denna småtrista vardag, med bankgiro, budget och beräkningar, ligger i fokus för undervisningen de första veckorna. Eleverna ska lära känna sina svårigheter och styrkor. Målet är en trygg och stabil grund, även vid sidan av arbetet.
För er som inte känner till tv-programmet Lyxfällan, så är det en så kallad reality-såpa som går ut på att människor med ekonomiska svårigheter får hjälp av coacher för att sanera sin ekonomi på bästa sändningstid. Rubriken på dagens första moment är följaktligen ”Hur undviker du att hamna i Lyxfällan?”
– Inte ta mobillån, föreslår Teddie Feibicke. Hon ska bli plattsättare.
– Bara handla det som är nödvändigt, säger Nadja Enegren, blivande butiksbiträde på Dressman.
Jennifer Nerén vill jobba på förskola. När alla ska räkna på sina dolda utgifter får hon en chock när hon inser att hon handlar godis för 7 300 kronor om året.
– Det är fan en Thailandsresa alltså, utbrister Robin Sivonen.
Malin Wiklund handplockades till kommunen för att dra i gång Second chance school i våras. Större delen av sommaren gick åt till förberedelser, planering och rekrytering av elever. Rent organisatoriskt sitter de i en drömsits, anser hon.
– Vi delar lokaler både med gymnasiet och vuxenutbildningen. Våra elever kommer att kunna läsa kurser på ett yrkesprogram, svenska som andraspråk på språkintroduktion, eller handel på komvux. Vi har väldigt många positiva lärare här som gärna ställer upp, säger Malin Wiklund.
Till eftermiddagspasset, som vi strax ska besöka, har hon exempelvis raggat upp hem- och konsumentkunskaps-läraren Lena Öst.
”Vi gillar olika – på riktigt” är rubriken på rektor Mattias Odhner Larssons senaste blogginlägg. Och det är något han gärna återkommer till.
– Det finns en utbredd fyrkantighet i skolans värld, där inkludering aldrig blir något annat än läpparnas bekännelse. SCS-gruppen har tidigare befunnit sig i ett slags vakuum och inte kommit vidare i livet. Då krävs det flexibilitet och rätt personal. Malin är perfekt, en av de bästa lärare jag har jobbat med.
När han gick igenom vilka alternativ som fanns för att fånga upp hemma-sittarna i kommunen fastnade Mattias Odhner Larsson för Second chance school. Och det är inget beslut han har behövt ångra.
– Vi har i princip ingen frånvaro bland de här eleverna. Och då ska man komma ihåg att det var väldigt länge sen de fick lyckas i skolan, säger han.
Efter ansökan kallades eleverna till två intervjuer. För att antas lades stor vikt vid att de skulle vara tillräckligt mogna och motiverade för att klara sig på en arbetsplats.
– Vi hade kapacitet för tio elever första terminen men valde att ta in sju. Vi fick säga nej till några som inte riktigt var redo för arbetslivet. Vid en intervju var det vårdnadshavaren som dök upp i stället för eleven. Då blir det svårt, säger Malin Wiklund.
En annan viktig aspekt är att Second chance school verkligen blir en andra chans.
– Eleverna måste först ha provat introduktionsprogrammet eller ett nationellt program. Vi har därför valt att sätta åldersgränsen vid 17. De ska inte vara uträknade från gymnasiet redan efter nian. Men vissa har inte med sig ett enda godkänt betyg från grundskolan.
På SCS blir de kvar åtminstone läsåret ut.
– Efter mina år inom socialtjänsten och på introduktionsprogrammet tror jag inte på kortsiktiga insatser. Så ett krav från vår sida var att få ha dem i ett år, säger Malin Wiklund.
När det gäller yrkesval har skolan i så stor utsträckning som möjligt gått efter elevernas önskemål och intresse.
– Det måste vara realistiskt, det går till exempel inte att utbilda sig till elektriker på ett år, men vi måste också vara flexibla. Brist på flexibilitet är ofta orsaken till varför de hoppat av skolan från första början.
– Här inne har vi inga kepsar.
Lena Öst är obeveklig.
– Men alltså, jag har ju skitrisig frilla, svarar Robin Sivonen.
– Det tar Hälsovårdsnämnden tyvärr ingen hänsyn till.
Det är dags för hem- och konsumentkunskap för eleverna på SCS. De ska få lära sig att laga ”billig, god och näringsrik mat”. Lunch-ersättningen när de ska ut på praktik är 33:50 per dag, så då kommer kunskapen väl till pass.
Minestronesoppa står på menyn.
– Den är bra både för själen och potensen, säger Lena Öst och går igenom ingredienserna.
– Det här är oregano, vem vet vilken kryddgrupp oregano tillhör?
– Pizzakrydda? chansar Robin Sivonen och rotar i kökslådorna.
– Ska du hacka löken?
– Yes, jag är Zlatan med kniven.
Vid sidan av att laga billig mat är syftet med lektionen att eleverna ska få träna sig att ta instruktioner, vilket bokstavligen kan vara livsnödvändigt på en praktikplats.
Till soppan blir det diplomutdelning.
– Ni ska nu få det första intyget på en avklarad kurs i Second chance school, säger Malin Wiklund.
Eleverna går en och en fram och tar emot sitt intyg för avklarad kurs i ”neuropsykiatriska funktionsvariationer”. De får varsin kram och applåd.
Diplomutdelningen är en viktig del för att markera att eleverna uppnått ett uppsatt mål.
– Eftersom de inte får lika många poäng som på ett nationellt program är det extra viktigt att dessa ungdomar har något att visa upp i ett kommande cv, säger Malin Wiklund.
Men framför allt anser hon att det finns stora sociala förtjänster med den lilla ceremonin.
– Det är värdefullt att bli sedd och bekräftad av andra för att man klarat av något. Eleverna får också en chans att träna på en situation som de flesta av oss är med om i yrkeslivet, att bli uppkallad på en scen eller att bli gratulerad. Nu blir det inte så skrämmande i framtiden.
Om bara några veckor ska eleverna ut på sin praktik. För några blir det första gången på en riktig arbetsplats. Placeringarna är inte klara, men Malin Wiklund ser ingen anledning till oro.
– Vi har 2 000 småföretag i Tyresö. Jag hoppas på lite goodwill hos dem och att de ska se det som en fantastisk möjlighet att utbilda kommande generationer inom sin bransch.