Jakten på normerna

Klassrummet i ena flygeln på Blackebergs gymnasium i Stockholm är maximalt utnyttjat. De 32 eleverna i S1A sitter parvis i tre långa rader, i framkant nästan nuddar de vid katedern. Framme vid tavlan står läraren Ellinor Andersson och fyller på med adjektiv och andra uttryck som beskriver karaktärerna i den text av Madeleine Bourdouxhe (ett utdrag urGilles kvinnafrån 1937) som hon precis läst upp. Nu gäller det den manliga karaktären, och många händer är i luften:

– ”Primitiv manlig stolthet.” ”Luktar svett.” ”Hårig, muskulös.”

– Okej, vi stoppar där, säger Ellinor Andersson. Hur beskrivs Elisa, då?

– ”Mörkt, glänsande hår.” ”Pryd.” ”Små, fasta bröst.” ”Förbi av kärlek!”

Steg två i litteraturanalysen är att granska en modernare text, ett utdrag ur Silvia Avallones romanStålfrån 2012. Utfallet blir förvånande likt. Enrico, som via ett fönster betraktar sin bikiniklädda dotter på stranden, beskrivs som ”jätte-lik, skäggig, muskulös”.

Makan Rosa har en ”hård blick” och är en ”sydländsk skönhet som förfallit”. Tonårsdottern Francesca tar form via ord som ”blond, vita tänder, skrattgropar, vidgat bäcken” och att hon ”trippar fram”.

Lektionen – som tar avstamp i forskaren

John Stevens schema över stereotyp kvinnlighet och manlighet – är en del av det normkritiska processarbete som har inletts på Blackebergs gymnasium under hösten.

Initiativet kommer från skolledningen, som i våras bjöd in jämställdhetskonsulter för att coacha elevhälsoteamet i hbtq-frågor. Det ledde även till en föreläsning om hbtq för samtliga elever i trean – och insikten om nödvändigheten av fortbildning i normkritik för hela personalen, inklusive skolledningen.

När beslutet var fattat fick skolledningen veta att Stockholms stad öronmärkt pengar för normkritiskt arbete. Tillsammans med två andra gymnasieskolor fick Blackeberg del av pengarna.

Begreppet normkritisk pedagogik introducerades i Sverige på 2000-talet. Grovt sett innebär pedagogiken att undervisa på ett sätt som gör att normer och maktstrukturer synliggörs samt ifrågasätts: Varför har vi dessa normer? Vem har makten att påverka dem?

Eftersom ord, uttryck och praktiker i vardagen enligt normkritisk teori anses skapa normalitet och avvikande är de särskilt intressanta att arbeta med.

Elevnormen vid Blackebergs gymnasium tycks vara överlag vita, ekonomiskt välförsedda och tämligen homogent klädda människor – en bild som bekräftas av både skolledning och lärare. Frågan är hur den normen påverkar elevernas frihet i sätt att vara och lära och utforma sin identitet som medborgare? Och hur påverkar den personalens lärande och varande?

Det normkritiska arbetetbörjade med en halv dags introduktion för hela skolans personal. Alla fick med sig uppdraget att genomföra normkritiska mikrohandlingar – som att hälsa likadant på alla elever i korridoren (och till exempel inte säga ”tja” till killar och ”hej” till tjejer), byta ut namn i läromedel för att motverka underrepresentation (av exempelvis utomeuropeiskt klingande namn), använda det könsneutrala ”hen” eller skriva ”justeringsperson” i stället för ”justeringsman” i skolkonferensprotokoll.

Lärarna fick också i uppdrag att tillsammans med eleverna granska normer i läromedel och uppgifter.

Vid några träffar under läsåret handleder jämställdhetskonsulterna utvalda personalrepresentanter – arbetslagsledare, förstelärare, elevhälsoteamet och skolledningen – som i sin tur ska föra kunskapen vidare i organisationen.

Ytterligare tre lärare har särskilt bett om att få vara med i gruppen, Ellinor Andersson, lärare i svenska och historia, är en av dem. Målet är enligt skolledningen en uppdaterad handbok i normkritik som ska delas ut till nyanställda.

I praktiken har lärarkollegiet tagit emot projektet med blandade känslor. Uppenbarligen haltar också ledningens implementering av projektet: Jaså, ska det resultera i en handbok?

– Detta är en fantastisk möjlighet, och det har definitivt öppnat för många samtal i lärarrummet, säger Ellinor Andersson. Samtidigt är kunskapsnivån ojämn. Många lärare har fortfarande svårt att greppa vad normkritik egentligen är. Även flera av dem som tycker att det är viktigt vet inte hur de ska göra, och menar att de skulle behöva mer läromedel och material

Vi har förflyttat oss till lärarrummet, och nu deltar även samhällsläraren Jonas Mejer i samtalet. Både han och Ellinor Andersson har grundkunskaper i normkritik sedan tidigare; han har studerat feministisk litteraturteori, hon har läst genusvetenskap. Båda gläder sig över att göra ännu mer praktik av läroplanens ”varande”- och mänskliga rättighetsdel. De har också fått syn på egna blinda fläckar:

– För mig har det här med funktionalitet varit en ögonöppnare, säger Jonas Mejer. I skolan ses funktionsnedsättningar ofta som ett problem som behöver lösas, ”den behöver sitta långt fram” – man pratar mer sällan om inkludering, som att i undervisningen även välja filmer och texter med karaktärer med funktionsnedsättningar.

När psykiska funktionsvariationer tas upp i undervisningen är det inte sällan som kuriosa, menar han: ”Kafka var lite tokig.”

– Vi har ju faktiskt väldigt mycket psykisk ohälsa i det här landet. I ett klassrum finns kanske också någon med en förälder som är psykiskt sjuk, eller själv har ett neuropsykologiskt handikapp.

Ellinor Andersson tampas med ett kluvet öga på den kvinnliga idealbild som hon menar är förhärskande på skolan.

– Det är sorgligt att säga, men jag kan ha fördomar mot flickor som är stöpta i en utseendemall, och som inte verkar ha något intresse av att ifrågasätta den. Trots att jag vet att det visst kan finnas ett sådant intresse när det kommer till individnivå!

– Jag håller med, säger Jonas Mejer. Det kan finnas en risk att de tjejerna dubbelbestraffas. Ungefär som med artisten Madonna, som får höra att hon är så proffsig, men borde sätta på sig mer kläder …

– … och att hon borde stanna hemma med barnen, säger Ellinor Andersson. Den strukturen riskerar ju även att följa med in i klassrummet. Jag försöker vara uppmärksam på mig själv, så att den dubbla bestraffningen inte smyger sig in på ett slags omedvetet plan i undervisningen: ”Du, som verkar så ytlig, får inte ordet …”.

– Jag försöker sluta att lägga till, säger Jonas Mejer. Tidigare har jag ansträngt mig för att i exempelvis en traditionell uppräkning av framstående svenska författare från 1890-talet lägga till kvinnor på slutet. Nu tänker jag att de ska inkluderas, alltså läggas först eller mitt i raden. Den insikten har alltså ändrat något i min praktik.

Ett normkritiskt perspektiv handlar också om att granska vem som har makten att påverka. I skolans struktur äger läraren makten i klassrummet. Så hur synar man sig själv?

– Det vore bra om Ellinor, som har så mycket kunskap om det här, var med när jag har lektion, säger Jonas. Då kunde hon ge respons på hur pass inkluderande jag är; hur jag fördelar ordet, vilket språkbruk jag har eller vilka exempel jag använder mig av i undervisningen.

– Vi är ju inte mer än människor, säger Ellinor. Ibland kan jag komma på först långt efteråt att ”det där jag sa i den klassen var inte så genomtänkt”. Samtidigt visar det hur starka normerna är och hur viktiga de är att förändra.

Att normkritik kan väcka så starka känslor beror inte minst på den utmaningen, menar de – att de där extra, granskande glasögonen på näsroten också måste riktas mot en själv.

Ellinor Andersson ger exemplet på hur hennes elever engagerat synade ”vit skuld” ur ett historisk perspektiv. Att ringa in den ”typiska Blackebergseleven” kom närmare den egna individen, och var därför både känsligare och svårare.

Att många är skeptiska till normkritik kan också bero på att begreppet i sig antyder att det skulla vara något fel på den rådande normen, menar Jonas Mejer:

– Det finns ju ett angrepp i ordet ”kritik”, säger han. Kanske skulle det vara neutralare om man sa ”normmedvetenhet”? Jag är feminist, ändå kan jag känna igen det där känslomässiga motståndet om jag träffar någon som är oerhört kunnig i normkritik. Om den påpekar fel hos mig kan jag tänka: ”Måste allting nagelfaras …”

– Det är därför det är så viktigt att göra normkritiken till en del av undervisningen och vardagen, och ha ett pågående, öppet samtal om den, säger Ellinor Andersson. Jag tycker att vi blir bättre på att hjälpa varandra. Jag och en kollega i svenska pratade häromdagen om att skapa en inkluderande litteraturbank. I mitt arbetslag ska jag exempelvis gå in i en kollegas mentorklass för en första introduktion av begreppet.

– Att få den normkritiska blicken tar tid, och den har vi inte riktigt haft ännu. Men jag tror att det kommer att bli bra.

Vad resultatet blir av detta första, normkritiska steg på Blackebergs gymnasium kommer så småningom att studeras av en högskoledoktorand i beteendevetenskap och lärande. Även Stockholms stads forsknings- och utvecklingsavdelning ska utvärdera projektet.

Vad tycker du om normkritisk undervisning?

Tove Rydén, 15:

– Det är intressant att titta på strukturer, och verkligen något som alla borde vara medvetna om. Jag har gått på en skola tidigare där alla var likadana och hade samma märkeskläder. Därför var det så skönt att komma hit, där det känns som om folk mer kan vara sig själva och ha olika klädstilar och håruppsättningar.

Claes Daag, 16:

– Det är bra att bli uppmärksammad på hur olika män och kvinnor har behandlas, så att det förhoppningsvis kan undvikas i framtiden. Jag tänker att jag kan se till att själv ha ett öppet sinne och acceptera alla som de är, däremot tror jag inte att jag direkt kan påverka andra att ändra hur de är.

Emelie Åkerström, 16:

– Det är viktigt och bra att normkritik ingår i undervisningen. På min förra skola pratade vi aldrig så här. Jag har visserligen varit feminist länge, men nu är det som om jag bättre förstår innebörden i ordet, och hur förtryckta kvinnor har varit. Att peka på hur olika kvinnor och män skildras i texter gör förhoppningsvis att strukturerna blir tydligare för alla.

Victor Sjölander, 15:

– Tidigare i skolan har vi bara pratat om skillnaden mellan ”normer” och ”lagar”. Det här är något helt annat. Jag har själv tänkt mycket kring bra och dåliga normer, och försöker vara så som jag vill, det vill säga att acceptera och respektera alla. Fast om sådan här undervisning kan förändra något beror på hur öppna eleverna är, och hur bra läraren är på att nå ut. Många lärare är inte så bra på det.