De är inte ute och cyklar

Det är november och termometern snuddar vid minusgraderna. Än så länge hinner snön regna bort innan den har lagt sig. Grått och trist, tänker du? Perfekt cykelväder, tänker fyra gymnasieelever.

Gustaf Höög har inte ens handskar på sig när han tar täten på landsvägen mellan Skara och Lidköping. Fast det beror i och för sig mer på att han glömde dem än på att han inte fryser om händerna. Gustaf Höög går fjärde året på bygg- och anläggningsprogrammet. Han har inte tagit studenten eftersom han är en av tjugotre elever på Svenska cykelförbundets riksidrottsgymnasium här på Katedralskolan i Skara.

Eftersom eleverna cyklar mellan 50 och 100 timmar i månaden får de välja om de vill läsa sin utbildning på tre eller fyra år. I praktiken brukar det bli tre och ett halvt år. Det beror på vilka ämnen de har kvar att läsa in, förklarar byggläraren Kjell-Åke Inge­bäck. Gustav Höög passade på att fixa högskolebehörighet under sitt fjärde år.

– Att sitta i skolbänken är inte min grej. Men även om jag vill kunna leva på cykling är det bra med högskolebehörighet. En extra trygghet ifall det skulle behövas, säger Gustav Höög.

Den som tror att yrkeselever på idrottsutbildningar snickrar och drar kabel bara för syns skull tar fel. De allra flesta här är tävlingsmänniskor ut i fingerspetsarna. Även i bygg- och elsalen, enligt elläraren Roger Andersson.

Han resonerar kring att det som alltid finns ett spann mellan elever som är väldigt intresserade av sitt yrkesämne och de som inte är riktigt lika intresserade. Roger Anderssons känsla är att cyklisterna oftare tillhör den mer motiverade gruppen.

– De har valt att bo på annan ort, träna som tusan och är beredda att lägga ned mycket tid på skolan. När de ändå är i elsalen kan de lika gärna lägga allt här också, säger Roger Andersson.

Han är ansvarig för ettorna på el- och energiprogrammet. De sitter kring en hästskoformation av bord och kopplar belysning. Olika typer av strömbrytare ska styra en och samma lampa. Eleverna har bara gått här några månader och elkunskaperna varierar. Vissa svarar att uppgiften går bra, andra muttrar att det kunde ha gått bättre.

Två av dem kring borden går riksidrottsgymnasiet. Rasmus Nilsson har flyttat hit från byn Genarp i Skåne. Han valde el- och energiprogrammet eftersom hans pappa har egen elfirma.

– Jag ska bli cyklist. Men karriären är inte jättelång och man kanske blir skadad, säger Rasmus Nilsson.

Cykelgymnasiet på Katedralskolan tar in ungefär en handfull elever varje år. Alla tillhör toppskiktet i Sverige i sin åldersgrupp och ses som de allra mest lovande cyklisterna. Även om det finns ett par andra cykelgymnasier så är det här alla vill gå. Rasmus Nilsson rabblar sin meritlista. Han kom trea på SM för 15–16-åringar och vann en stor tävling i Danmark nyligen.

Den som söker skickar sina resultat till cykelförbundet som rangordnar cyklisterna. Lärarna på cykelgymnasiet är också ute på tävlingar för att skapa en bild av vilka som håller måttet, förklarar Jan-Olof Rundqvist, cykellärare. Flera elever är så pass duktiga att de sponsras med kläder, utrustning och inte minst cyklar av tillverkarna. Vissa tjänar redan pengar på sin idrott.

Har man en gång lärt sig så kan man det för alltid brukar det heta om cykling. Så är det inte riktigt när det kommer till att vara yrkeslärare för en elitsatsande tonåring. Varje elev kräver extra och individuell planering. Framför allt när det kommer till apl. Bygglärarna Kjell-Åke Ingebäck och Joacim Broman beskriver båda att det är svårt, eller snarare i princip omöjligt, att skicka ut cyklisterna på byggföretagen. De gör i regel sina apl-timmar inne på skolan.

– Apl handlar ju om att komma ut på företag och sedan vara där. Eftersom Gustav är borta på resor och cyklar blir det mer planering för att få ihop hans poäng, säger Joacim Broman.

När han ska beskriva vad som är speciellt med cykeleleverna, jämfört med övriga yrkeselever, pratar också han om motivation. Om intresset för bygg sviktar är det hans jobb att visa på möjligheten med att ”slå två flugor i en smäll”. Joacim Broman har förklarat både en och två gånger att även om cykling är intresset och målsättningen som livsuppehälle just nu, är det alltid bra med en utbildning. Men egentligen är det ingen skillnad. Han har samma uppgift när det kommer till de elever som inte cyklar.

– Jag tycker att de flesta köper det resonemanget. Och egentligen är det sällan som jag märker att någon tänker cykel i stället för planka härinne, säger Joacim Broman.

I andra änden av skolan visar cykelläraren Jan-Olof Rundqvist runt i träningslokalen. Han rabblar OS-, EM- och SM-medaljörer på löpande band. De har alla gått här. Väggarna pryds av ett trettiotal mästartröjor från gamla elever. Emma Johansson har ett OS-silver i linjelopp och Alexandra Engen har blivit världsmästare på mountainbike tre gånger. Bröderna Tobias och Fredrik Ludvigsson har både nationella och internationella segrar. Alla har de gått här. Om de skulle sätta upp alla tröjor skulle det säkert bli över trehundra stycken, förklarar han stolt.

Jan-Olof Rundqvist var själv tävlingscyklist på 1970-talet och har jobbat på Katedralskolan sedan 1982. Han har sett många elever växa fram till fullfjädrade elitidrottare. Numera får han inte sätta betyg eftersom han saknar lärarutbildning. Han har inte heller teorilektioner om till exempel fysiologi, kost och näringslära. Det sköter hans kollega.

En färsk avhandling från Göteborgs universitet visar att lärare på idrottsutbildningar skiljer sig från andra lärare på skolan. Just därför att de sällan har lärarbehörighet. Det kan leda till svårigheter när betyg ska sättas och bedömningar ska göras, enligt avhandlingen. Jan-Olof Rundqvist bekräftar bilden. De flesta av hans lärarkollegor på idrottsgymnasierna runt om i landet saknar utbildning. Men han ser inte det som något större problem.

– Det känns bara konstigt att efter så lång tid inte få sätta betyg bara för att jag inte har ett papper. Betygen vet jag ju hur de ska sättas. Så svårt är det inte, säger Jan-Olof Rundqvist.

Han påpekar att legitimationsreformen kan komma att skapa bekymmer på idrottsutbildningarna i framtiden. Ofta är det pensionerade cyklister eller ishockeyspelare som blir lärare. Det kan bli brist på lärare om alla dessa får legitimationskrav på sig, menar Jan-Olof Rundqvist.

Ett par killar i cykelbyxor mixtrar med pulsklockor och sätter sig på varsin träningscykel. Hög elektronisk musik pumpar ur högtalarna. Några låter cykeln stå i dag och ger sig ut på löprunda. Det brukar bli en och en halv timme ungefär. På krokar i taket hänger ett trettiotal cyklar. Yrkeseleverna Gustav Höög, Rasmus Nilsson och Erik Sandersson plockar ned varsin cykelcross eller mountainbike.

De fixar med kedjor och däcktryck. Sedan blir det ett par repor längs landsvägen utanför som uppvärmning. Dagens tretimmarspass ska förläggas till skogen.