Framtidens forskare formas i Storuman

Eva Mörtsell har varit intresserad av samhällsfrågor och politik sedan hon gick med i ett politiskt ungdomsförbund som trettonåring. Nu går hon i tvåan i Luspengymnasiet och har just börjat planera det forskningsprojekt som hon ska ägna sig åt under de tre terminer hon har kvar. Hon sitter i ett grupprum – smutsgula väggar med blåa, schablonmålade svalor, småslitna träbord – och skajpar med sin handledare, statsvetaren Anders Lidström vid Umeå universitet. Vilken av frågorna ska hon satsa på, hur ska hon gå till väga? De bestämmer att han ska ge henne förslag på lämplig litteratur, sedan ska hon skriva en projektplan med stöd av honom.

Eva Mörtsell blev inspirerad att gå forskningsprofilen av sin storebror, som gick den häromåret och haft stor nytta av det i sina universitetsstudier. Även Eva planerar att plugga vidare efter gymnasiet, så därför passar forskningsprofilen bra.

Vid hennes sida sitter Anette Edin Liljegren, forskare vid Glesbygdsmedicinskt centrum här i Storuman, tillika forskningsprofilens vetenskapliga samordnare. Det är hon som undervisar eleverna i vetenskapsteori, vetenskapliga metoder och själva forskningsprocessen. Hon hjälper också forskareleverna att få kontakt med lämpliga handledare, ordnar de resor och eventuella boenden som behövs, ser till att de får delta i konferenser med mera. Samt finns till hands som bollplank.

I slutet av1990-talet var dåvarande rektorn för Luspengymnasiet, Per Sjölander, bekymrad. Han tyckte sig märka en negativ attityd i regionen, vad gällde forskning och högre utbildning. Genom att erbjuda en forskningsprofil hoppades han få fler ungdomar intresserade av att studera vidare.

– Och så ville jag helt enkelt se om och hur gymnasieelever faktiskt kunde bidra till riktig forskning, säger han.

Båda sakerna har gått i uppfyllelse. I dag söker sig fler ungdomar från Storuman vidare till högre studierän förr, och vissa av Luspengymnasiets forskningsprojekt har uppmärksammats på universitetens hemsidor.

Och även om det är redan studiemotiverade elever som söker sig till forskningsprofilen tror han att den har effekt också på andra elever.

– Om inte annat bidrar det till en avmystifiering av vetenskap. Så på sikt kanske en del av de eleverna också väljer högre studier, säger han.

Genom årens lopp har ett femtiotal elever gått forskningsprofilen. De flesta har blivit handledda av forskare vid Umeå universitet, men ibland har andra lärosäten blivit inkopplade, till exempel Institutet för rymdfysik i Kiruna och Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

En av dem som gått forskningsprofilen nyligen är Alexandra Linder, som gick ut trean i våras. Hon valde profilen efter att ha hört sin storasyster prata om hur stor skillnad det var mellan att plugga på universitetet och gå gymnasiet. Så Alexandra, som var helt inställd på att läsa vidare till socionom efter gymnasiet, trodde att forskningsprofilen kunde vara ett bra sätt att rusta sig inför det.

Hennes forskningsarbete gick ut på att jämföra självskadebeteende hos ung­domar i Storuman och i Umeå, genom en enkätundersökning.

– Jag trodde att det skulle vara vanligare i storstaden, men så var det inte. Det förvånade mig. Sedan lärde jag mig att det inte bara handlar om att skära sig, utan också kan handla om att man dricker eller tar tabletter. En del menar till och med att det är ett självskadebeteende att riva upp sårskorpor.

Även om hon hade en del otur med lärare som slutade och en handledare som hade ont om tid, ångrade hon aldrig att hon gick forskningsprofilen.

– Absolut inte! Det var jättebra att lära sig göra en riktig studie, utifrån en riktig forskningsmall. Mina klasskamrater hade mycket enklare mallar i sina studier. Jag önskar bara att jag hade haft mer tid!

Hon tror att hon kommer att ha stor nytta av den här erfarenheten den dagen hon kommer in på universitetet.

– Jag sökte till socionomprogrammet, men tog mig inte in, tyvärr. Men jag fortsätter att försöka.

Linda Kemp ärSO-lärare och har arbetat på Luspengymnasiet ända sedan forskningsprofilen kom till.

– Jag har märkt att forskningseleverna liksom inser att det är vanligt folk i forskningsvärlden, att den inte är något att vara rädd för.

Själv tycker hon sig ha utvecklats i sin lärarroll, genom forskningsprofilen.

– Det är mindre av den klassiska lärarrollen och mer dialog nu. Och så försöker jag lära alla elever att jobba mer strukturerat.

Den elev som vill välja forskningsprofilen ska börja med att skriva ett brev om det ämne hen vill studera, oftast något som utgår från ett intresse.

Under år två har sedan eleverna forskningsprofilen som individuellt val. Då får de studera bland annat vetenskapsteori, vetenskapliga metoder och kritisk granskning, skriva en utförlig projektplan och ta de första kontakterna med sin handledare. Därefter är det dags att börja med själva forskningen som fortsätter år tre, nu som gymnasiearbete.

Till för några år sedan var det vanliga att eleven under en tid bosatte sig på den ort där handledaren verkade. Numera, när Skype finns, är detta inte alltid nödvändigt, såvida det inte behöver utföras laborationer eller andra undersökningar. Men några besök på institutionen ingår, för att eleven ska träffa både handledare och andra forskare på riktigt och i möjligaste mån delta i seminarier, konferenser med mera. Kanske behöver eleven också resa någon annanstans för att göra en undersökning. Eva Mörtsell, till exempel, har planer på att göra en enkät bland jämnåriga, men vill inte känna dem hon eventuellt ska intervjua. Därför tänker hon sig att åka till Vilhelmina eller Lycksele där andra inlandsgymnasier finns.

År tre är det dags att sammanställa resultaten och göra en rapport.

– Så om man jämför med de vanliga gymnasiearbetena har de här eleverna god tid på sig för sitt gymnasie- eller forskningsarbete, säger Anette Edin Liljegren.

Å andra sidan lägger de flesta forskarelever väldigt mycket tid på sina studier och är ibland tvungna att forska till exempel under sommarlovet, om det rör sig om undersökningar som måste göras under den tiden på året. Hela upplägget innebär förstås att de måste vara självgående, både vad gäller själva forskningsstudien och det ordinarie skolarbetet, när de inte kan vara på plats i skolan. Det ser Eva Mörtsell fram emot.

– Det känns bra att ingen lärare flåsar mig i nacken, utan att det är upp till mig att jobbet bli gjort. Det blir lite mindre högstadium, lite mer högre utbildning.