Många elever är traumatiserade och vissa kan varken läsa eller skriva. Men på Sprintgymnasiet i Stockholm kanske de snart kan stava till en tryggare framtid. – Det är fantastiskt att få vara med om att ingjuta hopp i dem, säger Lena Holmbom.
Liljeholmen, Stockholm. Mina drömmars stad börjar här. Romanen alltså. En sensommarkväll 1860. Ja, efter en lång och mödosam vandring från missväxt och fattigdom kom ju den föräldralöse Henning Nilsson till slut fram hit till Årstavikens södra sida och kunde blicka ut över sitt drömda resmål.
”Pojken drömde. Staden väntade”, som Per Anders Fogelström skrev, varefter den barfota femtonåringen fortsatte halvspringande över flottbron som låg här då och sedan vidare in bland de stinkande men samtidigt förlovade trärucklen på Söder.
Framtiden hägrade.
Verklighetens Liljeholmen, hösten 2015. Flyktingkrisens år. Näthatets. Här i ett klassrum, med spårvagnar slamrande utanför fönstren, sitter nu Sakariye Maccani, Gabriela Vivos och femton andra tonåringar från världens alla hörn – de flesta ensamkommande – och hyser kanske samma drömmar som den fiktive Henning en gång gjorde. En plats att börja om på.
Det är elevernas tredje dag i en svensk skola och Lena Holmbom, deras lärare och mentor, inleder lektionen med att be dem komma fram till whiteboarden en och en och presentera sig för de andra i klassen. Nervositeten lättas upp av spridda små fniss.
Lena Holmbom och Ivan Beltran:
– Vad heter du?
– Jag heter Ivan.
– Var kommer du ifrån?
– Jag kommer från Ecuador.
– Vilket språk talar du?
– Jag talar spanska.
– Hur gammal är du?
– Jag är… sjutton ör… ör… år. År!
Det talas uppemot femtio olika språk på Sprintgymnasiet, men i klassrummet är det bara svenska som gäller. Och Lena Holmbom nästan personifierar den regeln. Hon betonar, pekar och upprepar, ler och uppmuntrar – gör sitt till synes yttersta för att Salma Abou från Syrien, Omar Abdo från Somalia och alla andra härinne verkligen ska förstå.
Förstå hur aktuella ord som penna, schema och pärm ska stavas och uttalas.Förstå att svenskan, deras nya språk, nu utgör själva ledstången uppför den branta kunskapstrappa som de har framför sig.
– Nu är ni här, säger hon och ritar ett trappsteg på whiteboarden.
– Men i juni, nästa år, när vi säger hej då till varandra, då kan ni prata jättemycket svenska. Då är ni här, säger hon och ritar några trappsteg till.
Skolan tar bara in nyanlända elever, och aldrig tidigare har man tagit emot så många som just nu, berättar Lena Holmbom under en paus. Femtio procent fler än under samma tid förra året. Främst ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan, men också från oroshärdar som Syrien och Eritrea.
– Och då har inte de riktigt stora flyktingströmmarna nere i Europa kommit än.
Antagning sker var sjätte vecka. Rent praktiskt går det oftast till så att den blivande eleven kommer hit i sällskap med sin gode man, eller en annan kontaktperson, och helt enkelt anmäler sig i skolans expedition.
Efter en tid kallas den sökande till en intervju där hen också får göra ett så kallat in-test. Testet, som omfattar flera ämnen, tar drygt en timme att göra och resultatet visar sedan vilken kunskapsnivå eleven ligger på, vilket i sin tur avgör i vilken studietaktgrupp eleven ska placeras – T1, T2 eller T3.
Eleverna härinne, i Lena Holmboms grupp, tillhör T2. Det innebär att deras kunskaper ligger på motsvarande svensk mellanstadienivå.
– Det är fantastiskt att få se deras språkliga och sociala utveckling och få vara med om att ingjuta hopp i dem. Den första tiden är ju så betydelsefull för att de ska förstå hur samhället och livet fungerar här.
Vad är det svåraste?
– Att det är så många ensamkommande som mår så väldigt dåligt. Många bär på fruktansvärda trauman.
– Men samtidigt har de allra flesta ändå en tro på framtiden. De har drömmar, de vill lära sig.
Det är onsdag, samma dag som 71 människor på flykt hittas döda och övergivna i en lastbil i Österrike, och i ett litet klassrum som står tomt för stunden sitter läraren Cecilia Rosengren på en stol.
Hon är arbetslagsledare för T1, den elevgrupp som har minst skolbakgrund. Eller ingen alls. Vissa är analfabeter.
– Ibland kan jag verkligen känna mig orolig för hur det ska gå för dem. Här jobbar vi mycket med att försöka synliggöra målen, beskriva för eleverna var de befinner sig och vart de ska under tiden som de är här hos oss. Men ytterst få i den elevgruppen kommer orka ta sig upp för alla steg på trappan.
Vad tycker du att man ska göra åt det?
– Försöka hitta andra vägar. Exempelvis låta eleverna studera mindre teori och i stället erbjuda dem enklare, mer praktiska yrkesutbildningar. Många har ju faktiskt redan viss yrkeserfarenhet från sina hemländer.
Tänker du ofta på eleverna på fritiden?
– Periodvis har jag legat vaken om nätterna och funderat över vissa elever, men jag kan hantera det bättre i dag. Jag gör mitt jobb. Jag är ingen socionom, ingen kurator, ingen psykolog, inte någon annans mamma. Jag är lärare, det försöker jag hålla ganska strikt på.
Cecilia Rosengren minns särskilt en elev. En flicka från Afghanistan.
– Hon hade suttit hemma i hela sitt liv, hade knappt fått gå ut. Hon verkligen älskade skolan, all frihet den gav henne.
Eleven var så duktig att hon inom kort placerades i en annan grupp.
– Långt senare ringde hon mig och berättade att hennes mamma ville att hon skulle gifta sig. Först ville jag bara skrika nej, men jag besinnade mig och sa: ”När du kom till skolan så var du så glad för att du skulle få studera. Känner du så fortfarande?”
”Ja.”
”Vad händer om du gifter dig? Kommer du fortfarande studera då?”
”Nej.”
Sedan hördes de inget mer på ett tag. Årstiderna gick.
– Men så plötsligt en dag besökte hon oss på skolan, och efter att vi hade kramat om varandra kunde jag inte låta bli att fråga henne om hon hade gift sig.
”Nej”, sa hon och berättade att hon i stället hade valt att fortsätta studera.
– Då känner man att man gör ett meningsfullt jobb.
I en korridor träffarvi Yoki Tasfay och Innesa Sumalnap, två elever med rötterna i Eritrea respektive Indonesien. Skälen till att de tog sig hit till Sverige för tre fyra månader sedan skiljer sig åt. Men båda gillar skolan, berättar de, och båda har förhoppningar om att så småningom få jobba inom vården.
– Lakare… Läkare!
– Schuu… sch… Nurse!
De ler, ser på varandra. Skrattar. Det gör de ofta under vårt korta samtal. Även om de just talat om sina frånvarande, torterade eller försvunna föräldrar, så tycks de bägge ha nära till den mentala ventilen. Eller så är de bara glada.
– Gumman, säger de till varandra.
Är det svårt att lära sig svenska?
– Lite.
– Sådär … But it’s okay!
Skolklockan ringer och Yoki Tasfay och Innesa Sumalnap lämnar korridoren för nästa lektion. Matematiksvenska. Utöver matematik, vilket de redan är välbekanta med, får de under en sådan lektion lära sig ord och begrepp som ”mindre än”, ”större än” och annat ämnestypiskt.
Motsvarande begrepp får de även lära sig i ämnen som biologi, kemi och historia – allt som ryms inom grundskolans kursplan.
Förutom att skolan fylls på med nya elever var sjätte vecka utvärderas varje enskild elev med samma periodicitet. Detta görs för att man bättre ska kunna avgöra hur eleverna ligger till kunskapsmässigt, om eleverna uppnår kursmålen och befinner sig i rätt grupp eller inte.
Är de studiemotiverade, då?
– Ja, det tycker jag, säger läraren och arbetslagsledaren Carin Kjellner medan vi lämnar ett rum för ett annat.
– De flesta här tycker faktiskt att det är väldigt roligt att gå i skolan. Det märks att det är viktigt för dem.
Vilka är deras vanligaste mål i livet?
– Många säger att de vill utbilda sig till läkare, ingenjör eller till något annat fint yrke. Men en del är realistiska och vet att det krävs många års studier för att uppnå det.
– Men drömmar måste de ju få ha.
Text: Pontus Ohlin