Hösten 2013 kan man se att det har skett en uppgång av antalet nya lärlingselever, men varken Skolverket eller företrädare för den dominerande lärlingskoncernen Praktiska tror att förbättringen beror på en faktisk elevökning.

I stället har skolorna sannolikt blivit snabbare med att få ut elever på lärlingsplatser redan under höstterminen och på att anmäla utbildnings­kontrakten till Skolverket, vilket är en förutsättning för att räknas som lärling.

När regeringen beslutade om att permanenta lärlingsutbildningen från höstterminen 2011 var målet att skapa 30.000 nya lärlingsplatser. I dag går totalt 6.000 elever på ett lärlingsprogram.

— Det går väldigt trögt att bryta invanda mönster och traditioner. Men trots det är det min absoluta övertygelse att Sverige ska gå över till ett lärlingssystem av europeisk ­modell som i Tyskland, Danmark, Holland, säger utbildningsminister Jan Björklund.

Lärlingsutbildningen har länge dragits med stora problem. Omkring 40 procent hoppar av det första året. Betygsnivåerna är låga och skolorna är dåliga på att följa upp elevernas resultat. Trots stora behov får elever inte det stöd de behöver. Många skolor misslyckas också med att få ut eleverna på företag minst 50 procent av utbildningstiden, vilket är statens krav. Det framgår av Skolinspektionens och Skolverkets rapporter.

Ibrahim Baylan, skolpolitisk talesperson för Socialdemo­kraterna, konstaterar att redan försöksverksamheten med lärlingar som startade 2008 visade på enorma problem.

— Ändå valde regeringen att fortsätta på en misslyckad väg med en utbildning med gigantiska avhopp. Man borde i stället ha klivit ett steg tillbaka och funderat över hur man skulle gå vidare, säger han.

Skolinspektionens granskningar visar att många skolor saknar en övergripande strategi för hur lärlingsutbildningen ska bedrivas. Mycket hänger på den enskilda läraren.

Utbildningskontrakten, som bland annat reglerar vad eleverna ska lära sig på företagen, har ofta stora brister. På vissa skolor vet inte ens eleverna ifall de går en lärlingsutbildning eller ett vanligt yrkesprogram, vilket gör det svårt att ställa krav på utbildningen.

Skolorna har också problem att få handledare att gå handledarutbildning utanför arbetsplatserna. Eftersom skolorna är rädda att förlora samarbetet och lärlingsplatserna så har de ofta svårt att ställa krav på företagen.

Att yrkesprogrammen, dit lärlingarna räknas, tappat attraktionskraft är också en orsak till nedgången.

Företrädare för näringslivet menar att regeringen sänkt utbildningen genom att beskriva den som en väg för skoltrötta.

Johan Olsson, utbildningspolitisk expert på Svenskt Näringsliv, ser hela lärlings­reformen som en utbildningspolitisk produkt med stora legi­timitets­problem bland både enskilda företag och branscher.

Regeringens senaste förslag att företagen ska ge lärlingar lön och anställning är att börja i fel ände, anser han.

— Vi ser inte att det finns någon stor efterfrågan på att anställa lärlingar. Vi kan inte se någon vinst för företagen med regeringens upplägg så där kommer det inte att bli några enorma volymökningar, säger Johan Olsson.

För att lyckas med utbildningen måste skolorna hitta strategier för att överbrygga klyftan mellan arbetslivets krav och utbildningens mål, skriver Skolinspektionen.

Ann-Charlotte Eriksson, vice ordförande i Lärarförbundet, tycker att regeringen borde tänka om. Lärlings­utbildning är inte rätt väg att gå när så få är intresserade.

— Låt lärlingssystemet finnas som en liten del för de fåtal elever som är intresserade. Och satsa i stället de statliga pengarna på yrkesprogrammens arbets­platsförlagda lärande som huvudspår, säger hon. 

Annika Bygdéns röstekar i den stora, tysta salen när hon hälsar alla välkomna till förmiddagens lektion på Huddingegymnasiet. Framför henne sitter drygt 25 elever som är ivriga att sätta i gång. Efter en kort gen­­om­gång ersätts tystnaden av ljudet från bandymål och bänkar som dras fram, dunsande fotbollar och gummisulor som tjuter i kontakt med golvet.

Eleverna intar gruppvis var sin del av idrottshall­en. Ett gäng ska spela innebandy, ett annat monterar ett volleybollnät, bredvid dem åker ett badmintonnät upp. Resterande delen av hallen intar en grupp som ska spela fotboll. Alla elever är engagerade i att fixa och dona.

– Mycket eget ansvar, säger Annika Bygdén efter att ha öppnat förrådet.

Sedan kilar hon i väg igen. Hälsar på en ny elev, pratar med en som har glömt idrottskläderna hemma och andra som har olika funderingar. Under tiden börjar de flesta komma i gång med dagens aktiviteter.

Det här är det tredje passet av fyra där eleverna ska fördjupa sig i ett spel. Under första lektionen, som var helteoretisk, förklarade Annika Bygdén att de ska välja ett spel som de vill bli bättre på, till exempel innebandy. Sedan fick eleverna göra en planering med vad de ska och kan göra för att utvecklas under de kommande lektionerna, utifrån olika kunskapskrav. De följande tre passen är praktiska och ägnas åt att utveckla teknik, jobba med den fysiska färdigheten och rörligheten som krävs för spelet och hela tiden reflektera över detta.

– Det jag vill få fram är att de ska känna ett intresse för att utveckla något, säger Annika Bygdén.

Med hjälp av surfplattor ska eleverna filma varandra för att lättare kunna reflektera över sin insats. De ska även skicka in en filmsnutt efter sista lektionstillfället som Annika Bygdén använder i bedömningen tillsammans med de skriftliga uppgifter som också ska lämnas in. På så vis kan hon se hur elevernas reflektioner överensstämmer med det filmen visar.

I dag är tanken att de elever som har kommit en bit på väg ska börja filma varandra. Annika Bygdén går fram till de olika grupperna, samlar gänget i en ring och visar upp ett papper med tre punkter hon vill att de får med på dessa filmsnuttar. Eleverna ska demonstrera hur de använder spelytan, hur man kan anpassa spelet till att exempelvis träna kondition och vilken teknik de har i ett visst moment.

– Jag vill att ni till exempel jämför ert fingerslag med ett från någon som är bättre än er själva, så ska ni sedan skriva ner ”vad jag kan göra för att förbättra mig”, förklarar Annika Bygdén för en volleybollgrupp.

Badmintongruppen, som i dag består av två elever då tre är frånvarande, får liksom det föregående gänget tipset att gå in på Youtube och kolla på några som är bättre på att spela. Emelie Ribbe och Linn Hedlund tar till sig rådet och går och sätter sig på läktaren. De börjar snegla på sin planering och kolla badmintonslag på Youtube när Annika Bygdén kommer fram igen.

– Vad stod på er planering i dag? frågar hon.

– Vi har skrivit rörelse på plan, intervall- och konditionsträning, svarar Emelie Ribbe och förklarar att det är svårt att köra konditionsövningarna när flera i gruppen är borta.

Annika Bygdén föreslår att de tränar kondition genom att spela mot i stället för med varandra. Slår de långa och korta bollar får de springa lite mer. I skolan blir det lätt att man bara står och passar bollen, men badminton går ju ut på att slå bollen dit den andra inte är, påminner hon.

Gör eleverna på det viset blir det också lättare att utveckla rörelsekvaliteten och känna efter vilken betydelse badminton kan ha för träningen. Det är en del av uppgiften som Annika Bygdén formulerade så här vid introduktionen: ”Din uppgift är att utveckla din förmåga att planera och med goda rörelsekvaliteter genomföra spelet samt beskriva aktivitetens betydelse för träning, hälsa och livsstil”.

Uppgiften utgår från flera kunskapskrav. De finns med i en bedömningsmatris som eleverna kan gå in och läsa på skolans läroplattform om de vill veta vad som krävs för ett visst betyg. Där finns också en kursmatris som Annika Bygdén använder sig av vid bedömningen av hela kursen. I den är kunskapskraven uppdelade i olika kolumner. I kolumn ett finns till exempel kunskapskravet som handlar om rörelse­kvalitet. Där har Annika Bygdén skrivit in aktiviteter där hon kan mäta dessa, som dans, ultimate frisbee och dagens uppgift, självvalt spel. Samma uppgifter kan också mäta fler kunskapskrav.

– Jag tänker att det är bra att man bedömer olika saker i en och samma uppgift, säger Annika Bygdén.

På så vis får eleverna även en chans att utveckla sina förmågor i flera olika uppgifter. Vissa har till exempel lättare för att hålla ett muntligt framträdande än andra.

Annika Bygdén låter oftast uppgifter löpa flera veckor, likt den eleverna håller på med nu. Då får de några lektioner på sig att öva, innan hon gör en bedömning. Genom att utgå från kunskapskraven vet hon vad hon ska titta på.

– Det blir inte bara basket, handboll eller pingis i en lektion. Det blir en längre period med en uppgift.

Ett gäng volleyboll-killar har satt sig på ena läktaren. De vill börja filma, men klurar på hur eftersom de är ett par man kort i dag. Annika Bygdén erbjuder sig att filma dem, medan de tränar ett uppspel. En får börja med att stå på andra sidan nätet som motståndare. De övriga tre intar varsin position så att de får in servar, baggerslag, fingerslag och smash. Sedan roterar de, medan Annika Bygdén fångar en sekvens per uppspel. På så sätt hamnar alla eleverna på film när de utför de olika slagen.

– Sedan kan vi analysera det här utifrån frågorna vi har fått, säger Joakim Nyström efteråt.

När Annika Bygdén sedan går igenom analyserna och filmklippen använder hon sig av matrisen och bedömer om eleven kanske kunde genomföra uppgiften ”med säkerhet och med goda rörelsekvaliteter”. I så fall antecknar hon nivå två i stället för ett C, då hon hellre använder olika nivåer än läroplanens A till F. Det beror på att hon inte vill fastna i betyg innan de måste sättas, eftersom hon också bedömer samma kunskapskrav i flera olika uppgifter.

– Ett satt betyg har jag inte chans att förbättra och då tycker jag inte att jag jobbar formativt.

På läroplattformen kan eleven hela tiden titta hur den ligger till. Kanske har eleven fått både nivå två och tre när det gäller ett visst kunskapskrav. Gör eleven bra i från sig nästa gång det ska bedömas har denne en chans att hamna på nivå tre.

Hur gör du när du tvekar?

– Då kan jag använda nivå två plus eller tre minus. När jag ska göra den summativa bedömningen och någon har fått många två plus kanske det kan utmynna i att det faktiskt blir en nivå tre.

Sedan är det ju det här med att tolka läroplanens olika begrepp, som rörelsekvalitet. Där poängterar Annika Bygdén att det i hennes ögon inte handlar om resultat, snarare insatsen i relation till sammanhanget. Hon kan inte förvänta sig volleybollslag i elitklass efter att eleverna övat under tre lektioner.

– Jag ska inte bedöma att de gör ett jättebra fingerslag, utan jag bedömer att de vet hur rörelsen ska gå till utifrån till exempel kraftinsats, balans och rytm. Det är de bitarna jag vill bedöma och de bitarna kan ju också komma tillbaka i en annan uppgift.

För Annika Bygdén innebär god rörelsekvalitet även att eleven kan upprepa rörelsen flera gånger och reflektera över den på flera plan. Förstår eleven hur rörelsen går till? Anpassar hen rörelsen till andra runtomkring, till situationen? Tänker eleven på skade­­risken när den utför en rörelse?

Hon tycker att det är viktigt att eleverna hela tiden är med på tåget. Därför är hon noga med att ge dem feedback och förklara vad de ska utveckla. Ibland använder Annika Bygdén tidigare elever som exempel, för att visa de nya klasserna hur en elev som har fått ett A rör sig. Eller vad en som har fått ett C hade kunnat utveckla mer.

– Det handlar om att tydliggöra det som krävs.

I samband med att Joakim Nyström packar ned surfplattan i väskan diskuterar han och klasskompisen Carl Ganning vad de ska titta på hemma utifrån de tre frågeställningarna de fick av Annika Bygdén i början av lektionen.

– Då kan man analysera teknik, hur man rör sig. Allting egentligen, för det är ju i en spelövning, säger Joakim Nyström.

Sedan går de iväg och monterar ned nätet. Det gör även badmintontjejerna Emelie Ribbe och Linn Hedlund innan de rör sig mot läktaren för slutsamling. Annika Bygdéns råd om att slå svårare bollar tycks ha fått in dem på nya tankar om badminton.

– Det var kul! Men det var jättejobbigt när man var två, säger Linn Hedlund som tycks ha kommit lite längre i att reflektera över vad badminton har för betydelse för träning, hälsa och livsstil.

Fotnot: Annika Bygdén har varit delaktig i arbetet med att ta fram bedömningsstödet i idrott och hälsa för gymnasiet och uppgiften som hennes elever arbetar med ingår i stödet.

— Vi tror att det blir lugnare så. Vi har fått indikationer på att något är på gång bland eleverna, säger Johanna Kamph, en av fyra rektorer på Carlforsska gymnasiet i Västerås.

Det tidigare ganska okontroversiella i att bjuda in politiker till skolorna har de senaste åren inneburit dilemman för myndigheter, skolledningar, lärare och elever att grubbla över.

I slutet av mars lyckades två företrädare för Sverige­demokraternas ungdomsförbund SDU väcka så starka känslor bland elever på Carlforsska gymnasiet att politikerna inte hann ställa upp sina bokbord innan de fick packa ihop igen. Eleverna ställde sig i vägen för SDU och ropade slagord. I samråd med polisen beslutade skolledningen att avbryta tillställningen.

Inne i skolans pampiga ljushall sitter några elever och samtalar. Teodor Rosbäck är klar över vad han tycker.

— Det var odemokratiskt att tvinga bort Sverigedemokraterna från skolan. Alla har rätt att uttrycka sina åsikter. Det finns elever här som säger att de ska göra uppror mot dem i dag. Det känns rätt barnsligt, säger han och får snabbt mothugg av Mi de Keiser som råkar passera och hör vad han säger.

— Det jag håller med om är att alla har rätt att uttrycka sina åsikter. Det har vi elever också rätt till och vi gör det genom att demon­strera mot Sverige­demokraterna, säger hon.

Klockan närmar sig halv elva och det börjar bli dags för tvåorna att ta plats för den första av dagens två debatter inför EU-valet. Den andra äger rum på eftermiddagen för treor­na. Debatterna har förberetts av lärare och elever i undervisningen i samhällskunskap.

Eleverna har i grupper fått diskutera olika frågeställningar och till sist valdes tre ämnesområden ut: miljö, säkerhetspolitik och arbetslöshet. Eleverna kan också ställa frågor i ett twitter­flöde ­under debattens gång.

Medan debatten pågår börjar några andra från ungdoms­förbunden att förbereda sina bokbord. Jura Miniotaite från Liberala ungdomsförbundet (LUF) laddar sitt bord med broschyrer, knappar och den obligatoriska skålen med karameller.

Hon är kritisk mot hur eleverna agerade mot SDU.

— Eleverna har självklart rätt att protestera mot politikers åsikter, men det är en väsentligt skillnad att fysiskt hindra någon från att uttrycka sina åsikter. Det är ett odemokratiskt sätt att tysta ett parti, anser hon.

Jura Miniotaite tycker att det vore olyckligt om följden blir ett stopp för politiker i skolan.

— Då träffar vi bara de ungdomar som redan är riktigt intresserade av politik. Det inne­­bär en urholkning av demokratin om väljarna inte får reda på vad politikerna står för.

Milian Penahi från Ung Vänster försvarar elevernas protester vid förra tillfället. Eleverna fick då låna en av förbundets medtagna banderoller med budskapet »krossa rasismen«.

— Elever kände sig kränkta och utnyttjade sina demokratiska rättigheter att protestera mot SDU. Det var modigt gjort, anser han.

Det är lärarna i samhällskunskap som håller i politikerbesöken på Carlforsska gymnasiet. Trots oron som hänger i luften ser läraren Kristoffer Höglander fram emot dagen.

— Det här blir ett naturligt forum för att skapa ett intresse för politik. Det märktes ju inte minst vid förra besöket. Eleverna reagerade och tog ställning även om jag tycker att deras agerande var felaktigt. Det gäller att hitta demokratiska former för elevernas engagemang, inte hindra ungdomsförbund med avvikande uppfattning, säger han.

Skolan samarbetar med barn- och utbildningsförvaltningen om arrangemangen. För att avlasta skolledningarna har förvaltningen satt samman ett paket med datum för bokbord och debatter och sköter också kontakterna med ungdomsförbunden. Varje rektor har sedan ansvaret om och hur besöken ska genomföras och eventuellt avbrytas av ordningsskäl.

Gymnasieskolorna i Västerås följer på det stora hela Skolverkets rekommendationer. Politikerbesök uppmuntras och partierna måste behandlas lika. I Västerås tillämpas det genom att alla partier i riksdagen och Europa­parlamentet är välkomna till dagarna med bokbord och debatter.

Enkla principer att följa i teorin men inte lika enkla i praktiken. Det anser Magnus Klingberg, utvecklingsledare för de kommunala gymnasieskolorna i Västerås.

— Det är flera starka värden som kolliderar med varandra. Skolan ska vara en plats där man kan möta olika åsikter under demokratiska former. Som elev ska man känna sig trygg i skolan utan att behöva bli kränkt, säger han.

Skolan har uppdraget att skapa en balans i detta dilemma, menar han.

— Det borde kunna ge utrymme för ­intressanta politiska diskussioner i under­visningen.

Klockan är halv tolv och tvåorna väller ut från debatten. Sist av alla har SDU fått ordning på sitt bokbord och eleverna strömmar till. En civilklädd polisman med lurar i öronen och övertydligt spanande blick håller sig inom ett par meters avstånd från SDU-bordet.

Diskussionen kring bordet blir livlig men utan hårda ord. Jesper Nilsson från SDU ser märkbart lättad ut över att inte ha blivit utkörd ännu en gång.

— Eleverna har varit nyfikna och ställt många frågor om vår politik. Ibland när vi är ute får vi bara höra glåpord och får inga sakfrågor alls, säger han.

De spontana protesterna mot SDU uteblir helt denna dag. En grupp elever har tillstånd att demonstrera men har anvisats en plats på en parkering utom synhåll från bokborden. Efter förhandlingar med skolledningen får de flytta en bit längre in på skolgården. En tapper skara elever trotsar snålblåsten, men hiphop-musiken och talen mot rasism i högtalarna har svårt att tränga in i sorlet runt bokborden.

Elevkårens ordförande Elias Frisk vandrar runt bland ungdomsförbundens plakat. Han tycker att skolledningen hanterade incidenten med SDU i mars illa. Det gäller det mesta från placeringen av bokborden, beslag­tagande av banderollen och uttalanden i medierna om hur lärarna följt upp händelsen. Kåren kräver nu bättre information i förväg, att ingen elev ska känna sig tvingad att möta ungdomsförbunden och en starkare närvaro av skolans vuxna vid bokborden.

— Det står ingenstans att elever ska tvingas möta partiföreträdare varje gång de går ut på rast. Eleverna har rätt att känna sig trygga på sin egen skola. Jag kan inte se hur det skulle vara ett hot mot demokratin, säger Elias Frisk.

Rektorn Johanna Kamph håller med om att kommunikationen med elevkåren borde förbättras. Läraren Ingrid Helmersson medger att hon och de andra lärarna i samhällskunskap har blivit lite tagna på sängen av ståhejet.

— Politikerbesöken har alltid varit vår egen grej tidigare. Det har aldrig varit en fråga för rektorerna eller elevkåren förut, säger Ingrid Helmersson.

En sak är elever och lärare överens om. Manifestationen mot SDU i mars har lett till att det pratas politik på skolan som sällan förr. Men tyvärr knappt på lektionstid, enligt elevkårens Elias Frisk, som själv inte har samhällskunskap på schemat denna termin. Rektorn Johanna Kamph tycker att också ­andra lärare kan ta upp politikerbesöken med eleverna.

— Man behöver inte vara lärare i samhällskunskap för att lyssna på eleverna. Man kan använda exempelvis mentorstiden, föreslår hon.

Klockan är två och eleverna i trean kommer ut från den andra debatten. Farhågorna om en stökig dag på Carlforsska gymnasiet slog inte in. Ungdomspolitikerna rullar ihop sina banderoller och delar ut en sista karamell. Till hösten kommer de tillbaka för en ny debatt.

EU och Bryssel. Vad tänker en vanlig svensk elev när den hör de orden? Byråkrati och något tråkigt, kanske. Inget som direkt angår en.

Så tänker och känner inte Judit Verga, Malin Jacobsson och Sandra Danho, som läser ekonomiprogrammet på Ullvigymnasiet i Köping. Deras ansikten lyser upp och de får något längtansfullt i blicken vid tanken på EU.

När Lärarnas tidning träffar eleverna är det bara några ­dagar kvar tills planet lyfter mot Bryssel. Där ska de besöka EU-parlamentet och EU-kommissionen.

— Vi är taggade, säger de.

De berättar stolt om sitt arbete »Ska Sverige införa euron?« som de hållit på med tre lektioner i veckan under en knapp månad. Klassen har de redan redovisat för. På skolans EU-dag ska hela skolan få ta del av deras vikvägg, full med flaggor.

— Det blir kul att komplettera med Brysselresan, att komma ut och se det på riktigt, säger Sandra Danho.

Alla studieförberedande program på Ullvigymnasiet har Europaprofil. Det innebär bland annat att de samhälls­vetenskapliga, ekonomiska och naturvetenskapliga programmen reser till länder i Europa under årskurs 2.

I år reste dock NO-eleverna till Kina i stället.

Resan till Bryssel leds av skolans egen skolambassadör för EU, Angelica Johansson. Det är också hon som ligger bakom skolans EU-dag, som i år sker för andra året i rad.

— Jag är motorn. Varje år bildar jag en EU-grupp av ­lärare. Vilka som är med beror på vilka som åker med på den årliga resan till Europa, säger Angelica Johansson.

I år åkte fyra lärare och 32 elever. Resan bekostas av kommunen. Andra resor med EU-anknytning har finansierats tack vare stipendier och fondmedel. Exempelvis har några av lärarna gjort en femdagars rundresa till EU:s institutioner och bland annat träffat EU-parlamentariker.

Ansökningarna har gjorts av Angelica Johansson tillsammans med involverade lärare.

— Jag har lagt ned väldigt mycket tid på det här, fem—tio timmar i veckan första året. Jag läste mycket och fyllde ­i ansökningar. Fritiden har ju gått åt ibland. Men det har ­varit värt det. Nu är det lättare.

Hon har stöd från rektorn och har fått tjänstetid avsatt för sin planering, cirka 100 timmar per läsår.

Stödet såg hon till att ha redan när hon bestämde sig för att ansöka om att bli skolambassadör. Utbildningen var på ett år (se ruta) och hon lärde sig hur man driver projekt, ansöker om pengar, hur man kan arbeta med EU-frågor, om EU:s historia med mera.

— Alla som gick utbildningen med mig var väldigt engagerade i sin skola. Ett gäng kreativa idésprutor. Vi har en Facebookgrupp där vi utbyter tips och information.

Förutom andra skol­ambassadörer består hennes nätverk i dag av personer, myndigheter och organisationer med EU-anknytning.

— Nätverk är viktigt. Jag har till exempel väldigt bra kontakt med Europahuset i Stockholm (EU:s representation i Sverige, red:s anm). Många som jobbar där jobbar också i Bryssel och Strasbourg.

Att jobba i EU och med EU-frågor är också något som ­Judit Verga, Malin Jacobsson och Sandra Danho kan tänka sig i framtiden.

— Det vore skithäftigt. En kompis i klassen fick prata på engelska inför en massa euro-peiska ungdomar i Europa­parlamentet. Då tänker man att i framtiden kanske man ­sitter där och är en viktig person, säger Sandra Danho.

Vapenbyggandet är en del av elevernas gymnasiearbeten och teknikläraren Björn Knutsson-Ek har varit handledare.

— Först gillade jag inte idén alls men så tänkte jag att det var möjligt att göra under kontrollerade former. Man kan inte säga nej till allt som är farligt. Det går att få fingrarna i kläm även när man kör svarven, resonerar han.

Eleverna hade inga ritningar utan utgick från bilder av vapnen och byggde dem sedan från grunden i skolans trä- och metallverkstad.

— De fick tillämpa kunskaper i ämnen som fysik, teknik och mekanisk konstruktion, förklarar Björn Knutsson-Ek.

Slutligen fick eleverna provskjuta sina konstruktioner på ett stort fält. Det visade sig att de hade en ganska blygsam räckvidd på mellan 13 och 23 meter.

— Syftet var ju inte att bygga något som kan skjuta över hela stan utan att göra en enkel prototyp och ge eleverna kunskaper om bland annat aerodynamik och friktion, säger Björn Knutsson-Ek.

Men ska man alls bygga vapen i skolan?

— Det här är ganska otympliga vapen som knappast kan användas i något tvivelaktigt syfte. I dag kan man skriva ut pistoler på en 3D-skrivare men det skulle vi aldrig låta elever göra, jämför han.

College handlar i Sverige varken om inter­nat eller amerikanska högskolor. Det är i stället ett högskoleförberedande gymnasie­program som är lite annorlunda uppbyggt. Ett nära samarbete med det lokala närings­livet ska göra eleverna anställningsbara ­direkt ­efter avslutade studier.

— Personlig coachning av elever i årskurs 3, vad menas med det? undrar Bertil Berg och pekar på en rödmarkerad rubrik i läraren och arbetslagssamordnaren Pia Liljeströms dator.

Pia Liljeström förklarar att personlig coachning av eleverna är ett önskemål från den lokala styrgruppen. I den ingår såväl företagare, kommunrepresentanter som skolan.

— Tanken är att varje elev har en fadder på företagen, någon de kan bolla alla möjliga idéer med, såsom framtida utbildning, yrkesval och gymnasiearbeten, säger hon.

Runt omkring dem i arbetsrummet sitter ­lärare som förbereder lektioner.

Therese Arebratt tittar upp och flikar in:

— Personlig coachning handlar också om att eleverna ska bli anställningsbara. Det kan finnas elever som har A i alla ämnen men där företagen känner att den här eleven kommer vi inte anställa oavsett hur många gånger den söker. Det kan exempelvis vara något socialt.

— Eller hur piercad man är, säger Pia Lilje­ström.

— Det är ett lite känsligt område. Just därför kan det vara bra att eleverna får höra det ­direkt från företagen, anser Therese Arebratt.

Skolan har tagit till sig önskemålet om coachning men den bakas in i gästföre­läsningarna från företagen i stället för via personliga faddrar.

— Vi har bett företagarna förklara inför klasserna vad det innebär att vara anställningsbar. Och det uppskattar eleverna. Därför sker det inte öga mot öga, säger Pia Liljeström.

Processledaren Bertil Berg nickar sakta:

— Jag förstår.

Pia Liljeström bläddrar bland sina map­­par på datorn för att visa Bertil Berg aktivitets­planen, marknadsföringsåtgärder, samverkans­avtalen med företagen och en massa andra saker.

Teknikcollege, som funnits på Härnösands gymnasium sedan 2010, fungerar nästan som en skola i skolan. För att få kallas teknikcollege och certifieras som ett sådant måste skolan uppfylla tio kvalitetskriterier och samverka med andra teknikcollege i regionen. Kriterierna har tagits fram av teknik- och industri­företagen. De innebär bland annat:

• Skolorna och kommunerna ska samverka med arbetslivet i regionala och lokala styrgrupper.
• Utbildningen ska vara kvalificerad och knuten till industrins behov i regionen.
• Lärarna ska arbeta i team och integrera praktiska och teoretiska ämnen.
• Utbildningen ska stimulera kreativitet och engagemang hos såväl kvinnliga som manliga studerande. Och vara nära knuten till verkligheten.

Pia Liljeström är nöjd med att antalet flickor på teknikcollege har ökat markant ­under det senaste året. Hon tror att det beror på att flickorna som söker till gymnasiet har fått upp ögonen för arbetssättet på utbildningen.

— I ettan har vi nu 14 tjejer och 16 killar. I tvåan och trean har vi bara några tjejer, säger hon.

Det går 850 elever på Härnösands gymnasium där nästan alla gymnasieprogram erbjuds. Men under senare år har allt färre sökt till yrkesprogrammen. Det är en trend som syns i hela landet. Skolans rektor Stellan Jakobsson har satsat på lärlingsutbildningar men har också college­utbildningar inom både teknikprogrammet och vård- och omsorgs­programmet.

Han tycker att alla gymnasieprogram, både högskoleförberedande och yrkes­programmen, skulle vinna på att ha inriktningar som var uppbyggda mer som teknikcollege. Teknikcollege på Härnösands gymnasium är byggt kring teknikprogrammet som är högskoleförberedande.

Skolans teknikcollegeelever har inte utrymme för ­någon längre praktik på företagen. Eleverna får däremot läsa 300 poäng extra, utöver det vanliga gymnasieprogrammet, i fördjupningskurser. Det är framför allt i de kurserna som det lokala och regionala närings­livet kan sätta sin prägel på utbildningen så att eleverna blir mer anställningsbara.

På teknikcollege i Härnösand har man valt att ha mer praktiska fördjupningskurser som cad-teknik, verkstadsteknik och el-lära via de utökade kurserna.

Fem elever från årskurs 1 har redaktionsmöte och diskussionerna är livliga när vi kommer in i klassrummet. Ungdomarna har nyligen besökt ett företag som arbetar med industridesign och nu ska de göra en tidning om företaget.

Eleven Lisa Liljeström ger olika exempel på hur designföretaget arbetar med att utveckla produkter. Ett av dem är att designa ett förstärkt underställ för äldre så att de ska slippa bryta lårbenshalsen.

— De som jobbade med understället gjorde en förstudie och då var de ute på äldre­boenden och intervjuade. De undersökte också olika typer av material som skulle fungera till byxorna, innan de började utveckla dem, säger Lisa Liljeström.

Pia Liljeström berättar att elevernas första möte med företagen sker i ettan. Då gör de studiebesök i mindre grupper på olika företag. Sedan beskriver de företagsbesöken i tidningarna som trycks till samtliga elever i klassen. I tvåan bjuds olika gästföreläsare från före­tag in till skolan.

— Vi försöker presentera så många olika yrken och utbildningsvägar som möjligt för eleverna. Det är viktigt att få se många olika vägar till ett yrke. Väldigt få går raka vägen från gymnasiet, säger Pia Liljeström.

Lite längre ner i korridoren har treorna ett övningsprov om kemiska bindningar och hur atomer sitter ihop. Ett par av eleverna, Gabriel Bjuhr och Jonas Bylin, erbjuder oss att följa med till företaget Absolicon efter lektionen.

Absolicon är ett ­litet företag med stora planer på att exportera solfångare till hela världen. Företagets stora solfångare kan producera både el och värme/kyla. Solfångarna är inte avsedda för privatbostäder utan till industrier eller stora anläggningar som sjukhus. De byggs sida vid sida i stora fält eller på tak.

Vi hinner knappt in genom dörren innan Joakim Byström, som driver företaget, håller ett brandtal. Hans mission är att få ned användningen av fossila bränslen i världen med hjälp av företagets solfångare. Och för honom är samarbetet med teknikcollege värdefullt.

— Vi låter eleverna jobba med det som är det absolut viktigaste för oss, annars skulle vi inte ha tid med dem, säger Joakim Byström.

Hur vågar ni det?

— Vi jobbar sida vid sida med eleverna. Om de jobbade med något oviktigt skulle de bara störa oss, säger han.

Eleverna Gabriel Bjuhr och Jonas Bylin håller på med ett nytt projekt på företaget. De bygger en prototyp till en ny solfångare. De drar snabbt på sig blåställ, hörselkåpor och skyddsglasögon och börjar jobba. Deras handledare Pontus Jansson konstaterar att killarna fungerar som ett självspelande piano.

Gabriel har precis lärt sig att arbeta med en vinkelslip. Skolan har låtit dem gå särskilda kurser för att lära sig svetsa och hantera just vinkelslipen.

Nu slipar han med lätthet bort galvningen på en plåt för att Jonas ska kunna svetsa ihop plåtarna till den stora solfångarens ben. Vinkel­slipen ger ifrån sig ett öronbedövande ljud och gnistorna sprutar. Kontrasten till kemi­lektionen timmen innan är slående.

— Jag valde teknikprogrammet för att jag var sugen på att hålla på med datorer, säger Jonas.

Han är själv förvånad över att han tycker att det är så kul att arbeta i en verkstad:

— Jag trodde aldrig att jag skulle hålla på med något sådant när jag valde teknikcollege. Det närmsta jag har kommit en verkstad tidigare var farfars tennsmide, säger han och ler.

Men efter alla företagsbesök och föredrag har hans värld vidgats. Nu är han osäker vad han ska satsa på.

— Jag har fått smak för fler saker än IT. Jag har plockat intressanta saker från olika delar av utbildningen. Nu måste jag tänka igenom ordentligt vad jag vill, säger han.

På Angeredsgymnasiet i nordöstra ­Göteborg är frågorna om rekrytering av krigare till terrorgruppen Islamiska statens (IS)erövringskrig i ­Mellanöstern på blodigt allvar.

Två före detta elever har åkt i väg för att strida i Guds namn — båda har dött.

— Det är fruktansvärt tragiskt, säger samhällskunskapsläraren Mats Carlsson.

Han ska just avrunda dagens projekt­arbete i årskurs 3 på samhällsprogrammet om extrema nationalistiska rörelser.

Elevernas redovisning om Jobbik, det popu­listiska och antisemitiska partiet i ­Ungern, glider över i en diskussion om hur man ska hantera dem som återvänder till Sverige efter att ha stridit för Islamiska ­staten.

— Det som IS står för är hemskt, säger Mona Aden.

— Ja, lämnar man Sverige för att döda oskyldiga ska man inte ha någon rätt att komma tillbaka, säger Sara Adan.

En av eleverna försöker hitta förmildrande omständigheter.

— Men det finns svenskar som reser till ­Afghanistan och deltar i det kriget …

Hon får blixtsnabbt mothugg av de andra eleverna:

— Är du för IS!?

— Ja, vad pratar du om …?

— Men USA dödar faktiskt människor ­i Afghanistan. Det är väl inte rätt? säger flickan.

Sara Adan börjar nu bli riktigt upprörd:

— Om någon strider för IS ska den straffas! En sådan person är ett hot för mig och samhället.

Lektionen är slut, eleverna plockar ihop sina saker och lämnar den hetsiga stämningen i klassrummet bakom sig.

Mats Carlsson fäller ihop sin bärbara dator och konstaterar att den här lektionen i samhällskunskap klev rakt in på minerad mark.

— För våra elever är detta på riktigt. En del känner personer som sympatiserar med ­Islamiska staten. De kan ha bekanta eller grannar eller släktingar som åker i väg till ­Syrien och Irak och strider för dem. Sam­tidigt finns det andra elever som kan ha släkt som har mördats i kampen mot IS.

Att två av de elever han hade för några år sedan reste i väg för att slåss för IS tycker han är obegripligt.

— Jag förstod väl att de här killarna skulle få det problematiskt i livet. Men jag trodde nog aldrig att de skulle lämna Angered. Att välja att strida för IS är ju ett gigantiskt livsval.

Borde du ha sett några tecken?

— Det är omöjligt för mig som lärare att veta vilka tankar eleverna har.

Vad är skolans och lärarnas uppgift och ansvar i detta?

— Jag tror inte på brandkårsutryckningar eller kampanjer. Det blir alldeles för kortsiktigt.

— Vi måste jobba långsiktigt med de grund­läggande värderingsfrågorna. Det handlar om skolans demokratiska uppdrag, om tolerans för olikheter, om yttrandefrihet och dess gränser. Om varför man dras till extrema rörelser.

Men måste inte skolan fånga upp elevernas funderingar kring dagsaktuella kriser?

— Självklart. Vi lärare är ofta de enda vuxna svenskar våra elever känner och de vill höra hur vi ser på saker och ting. Men punkt­insatser fungerar inte. Det som sker runt om oss i världen ska ligga som en strimma över allt vi gör i skolan.

Projektarbetet med extrema nationalistiska rörelser är inget hastigt påkommet initiativ för att tackla de brännande aktuella frågorna om våldsbejakande islamism.

Det är ett sedan länge inplanerat ämnes­överskridande grupparbete inom samhällskunskap, sociologi och svenska. Ett projekt som stämmer väl överens med Angeredsgymnasiets långsiktiga arbete med att kon­tinuerligt sätta inkluderings- och tolerans­frågorna på dagordningen. I årskurs 1 har till exempel alla elever tio halvdagsträffar med särskilda personalteam för att diskutera samlevnad och de grundläggande värderingarna i läroplanen.

I ett klassrum längre ner i korridoren samlas de elever i klassen som har valt att studera Islamiska staten i sitt projektarbete. Påståendena flyger i luften.

— De som strider för IS är hjärntvättade, de tror att de hjälper sina bröder genom att dö i kriget, säger Mohamed Ali Khan.

— För IS är de värsta förrädarna andra muslimer som inte ställer upp för dem, säger Dina Kidane.

Svenskläraren Faik Sommarblad lutar sig framåt och intar en skeptisk källkritisk ­attityd.

— Ni säger massor av saker — men hur vet ni det? Står det så i Koranen? Eller i någon ­tidning? Eller har ni sett det på Youtube?

Han ger eleverna en tillrättavisande blick.

— Jag är inte nöjd med att ni inte har med ert källmaterial. Nästa gång ska ni ha det. Det behövs när ni ska skriva en utredande text om IS.

På central nivå tycks det svenska sam­hället fortfarande yrvaket famla efter lösningar för hur man ska arbeta förebyggande för att förhindra att unga rekryteras till Islamiska staten.

Regeringen har tillsatt Mona Sahlin som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

»Vi ser lärarna och skolan som viktiga samarbetspartner«, förklarar den nationella samordnaren i ett mejl till Lärarnas tidning. Men än så länge har samordnaren inte ens byggt upp sin hemsida.

Någon gång under 2015 — oklart när — planerar regeringen att lägga fram en nationell handlingsplan om hur man kan förebygga att svenskar rekryteras till att strida utomlands.

Tillbaka till Angeredsgymnasiet, där språk från hela världen studsar mellan ­väggarna. Det är en internationell tummelplats, med en myriad av brokiga bakgrunder och livsöden.

Vid en sliten träbänk sitter två flickor med täckjacka och snackar på bruten svenska. De vill inte ha sitt namn i tidningen eller vara med på bild.

— Vi känner folk som har åkt ner och stridit för Islamiska staten. De har blivit dödade där, berättar den ena.

— De tror att det är en ära att åka dit och kriga och dö för sin gud, säger den andra.

Tjejerna tycker att skolan och lärarna borde vara mer aktiva med att ta upp frågor om våldsbejakande extremism och vad Islamiska staten gör och står för.

— Lärarna kan inte bestämma över våra liv. Men de kan prata med oss elever. Det kanske kan påverka någon att inte ge sig i väg och kriga.

Rektor Partik Gladh berättar att Angeredsgymnasiet har ett regelbundet samarbete med polisen, socialtjänsten och fritidsför­valtningen om gemensamma problem, där våldsbejakande islamism är ett mycket ­mindre problem än narkotikaförsäljning.

— Vid något tillfälle har vi rapporterat till polisen — med adress Säpo — att vi ryktes­vägen har snappat upp att det i Angered pågår rekryterings­aktiviteter till IS. Men vi är inga åsiktspoliser och vi hänger inte ut ­enskilda elever, säger han.

En skakig spårvagnstur förbi gulbruna ­högar av smutsig snö för mig via city till en annan segregerad och orolig Göteborgs­förort. Här på Hisingen, där många skjutningar har skett under senare år, tronar sedan fyra år Göteborgs moské.

Mohammad El-Alti visar stolt upp bönerummet där en tjock, grön matta täcker hela golvytan under en väldig kupol.

Han är informationsansvarig och för­klarar att församlingen gör allt de kan för att motverka att unga radikaliseras till vålds­bejakande islamister.

— Vi tar gärna den teologiska argumentationen. IS är terrorister som bara vill åt makt och pengar. De går emot allt det som islam står för, säger han.

Skolorna visar allt större intresse för ­moskén. Varje vecka kommer det flera klasser på studiebesök.

— För många elever är det en aha-upp­levelse att komma hit. »Är det så ni tänker?« är en vanlig reaktion.

Mohammad El-Alti tycker att skolorna i Göteborg borde anlita en skol-imam, precis som många skolor har en skolpräst.

— En skol-imam skulle kunna möta eleverna i skolan och diskutera deras frågor om människovärde, etik och religion. Och de kan vara ett stöd vid krissituationer.

Ute fortsätter januariregnet att piska Göteborgs gator och trottoarer.

Moskéns minaret reser sig mot den nattsvarta himlen. Den lyser som en bohuslänsk fyr i vinternatten, precis som arkitekten hade tänkt sig.

Svarta väggar, täckta fönster, stängda dörrar — teaterrummet är avskalat och pjäsen är stöpt i en enkel form. Det är bara skolungdomarnas tankar och ord som får lov att ta plats på scenen i pjäsen »F for life«. Som publik befinner man sig så nära skådespelarna, på Folkteatern i Göteborg, att salong och scen nästan blir ett. Man kommer inte undan de laddade orden som studsar emot en:

»Farsan sviker. Morsan jobbig. Kuratorn anmäler en om man berättar. Lärarna utbrända. De orkar i alla fall inte. Och jag själv orkar inte. Vem ska då orka? … orka med mig?«

Man håller andan när förortseleven ­Mary­ams känslor blottläggs. Först känns det lite märkligt att den 40-årige Jonas Fröberg förkroppsligar henne på scenen. Men efter en stund tänker man inte på det.

Eleven Maryam är i pjäsen en symbios av flera elevers röster — en fiktiv karaktär — som blir deras språkrör. Pjäsen fokuserar på hur förortselever med olika bakgrund upplever livet i och utanför skolan. Och vad som händer efteråt om man misslyckats.

Efter repetitionerna av pjäsen slår vi oss ned på ett kafé. Skådespelaren Jonas Fröberg berättar att det tagit åtta år för »F for life« att växa fram.

Allt började i ett makt- och demokratiprojekt som han drog i gång med elever på Burgårdens gymnasium i Göteborg. Bara att skapa en gruppkänsla bland gymnasieeleverna var svårt och tog ett helt år:

— Det fanns grupper i klassen som inte ens vågade säga hej till varandra, förklarar Jonas Fröberg.

Projektet väckte starka känslor hos eleverna men det slutade med att många delade med sig av sina innersta tankar om livet i skolan. Eleverna skrev om kärlek, maktstrukturer i klassen, skolk, utanförskap, svek från lärare, andra vuxna och kamrater. Men även om vänskap.

De beskrev en hård förortsmiljö som de samtidigt försvarade. Allt utmynnade i en bok med ungdomarnas dikter. Jonas Fröberg skrev även en kursbok om hur lärare kan ­arbeta för att nå skoltrötta elever. Klassen som deltog i projektet var en av de fyra klasser som gick ut med bäst betygsutveckling från de kommunala gymnasierna i Göteborg.

Fem elever, däribland före detta eleven Ariana Gecaj, arbetade sedan vidare med den skol- och samhällskritiska pjäsen »F for life« tillsammans med Jonas Fröberg. I dag finns bara Ariana Gecaj kvar med Jonas Fröberg på scenen och som medförfattare.

— Många har hittat jobb och det kräver mycket energi att gå tillbaka till sig själv och de känslor man hade i skolan. De vill lämna den tiden bakom sig även om de stöttar detta, förklarar Ariana som sitter med och fikar.

Pjäsen har nu haft premiär i Göteborg och ska under 2016 ut på turné i landet. Efter föreställningarna ingår samtal kring pjäsen.

— Samtalen är väldigt viktiga. Elever, ­lärare och andra som ser pjäsen behöver tid att diskutera om de håller med om den bild som vi målar upp av skolan eller om de tycker att vi är ute och cyklar, säger Jonas Fröberg.

Eva Mörtsell har varit intresserad av samhällsfrågor och politik sedan hon gick med i ett politiskt ungdomsförbund som trettonåring. Nu går hon i tvåan i Luspengymnasiet och har just börjat planera det forskningsprojekt som hon ska ägna sig åt under de tre terminer hon har kvar. Hon sitter i ett grupprum – smutsgula väggar med blåa, schablonmålade svalor, småslitna träbord – och skajpar med sin handledare, statsvetaren Anders Lidström vid Umeå universitet. Vilken av frågorna ska hon satsa på, hur ska hon gå till väga? De bestämmer att han ska ge henne förslag på lämplig litteratur, sedan ska hon skriva en projektplan med stöd av honom.

Eva Mörtsell blev inspirerad att gå forskningsprofilen av sin storebror, som gick den häromåret och haft stor nytta av det i sina universitetsstudier. Även Eva planerar att plugga vidare efter gymnasiet, så därför passar forskningsprofilen bra.

Vid hennes sida sitter Anette Edin Liljegren, forskare vid Glesbygdsmedicinskt centrum här i Storuman, tillika forskningsprofilens vetenskapliga samordnare. Det är hon som undervisar eleverna i vetenskapsteori, vetenskapliga metoder och själva forskningsprocessen. Hon hjälper också forskareleverna att få kontakt med lämpliga handledare, ordnar de resor och eventuella boenden som behövs, ser till att de får delta i konferenser med mera. Samt finns till hands som bollplank.

I slutet av1990-talet var dåvarande rektorn för Luspengymnasiet, Per Sjölander, bekymrad. Han tyckte sig märka en negativ attityd i regionen, vad gällde forskning och högre utbildning. Genom att erbjuda en forskningsprofil hoppades han få fler ungdomar intresserade av att studera vidare.

– Och så ville jag helt enkelt se om och hur gymnasieelever faktiskt kunde bidra till riktig forskning, säger han.

Båda sakerna har gått i uppfyllelse. I dag söker sig fler ungdomar från Storuman vidare till högre studierän förr, och vissa av Luspengymnasiets forskningsprojekt har uppmärksammats på universitetens hemsidor.

Och även om det är redan studiemotiverade elever som söker sig till forskningsprofilen tror han att den har effekt också på andra elever.

– Om inte annat bidrar det till en avmystifiering av vetenskap. Så på sikt kanske en del av de eleverna också väljer högre studier, säger han.

Genom årens lopp har ett femtiotal elever gått forskningsprofilen. De flesta har blivit handledda av forskare vid Umeå universitet, men ibland har andra lärosäten blivit inkopplade, till exempel Institutet för rymdfysik i Kiruna och Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.

En av dem som gått forskningsprofilen nyligen är Alexandra Linder, som gick ut trean i våras. Hon valde profilen efter att ha hört sin storasyster prata om hur stor skillnad det var mellan att plugga på universitetet och gå gymnasiet. Så Alexandra, som var helt inställd på att läsa vidare till socionom efter gymnasiet, trodde att forskningsprofilen kunde vara ett bra sätt att rusta sig inför det.

Hennes forskningsarbete gick ut på att jämföra självskadebeteende hos ung­domar i Storuman och i Umeå, genom en enkätundersökning.

– Jag trodde att det skulle vara vanligare i storstaden, men så var det inte. Det förvånade mig. Sedan lärde jag mig att det inte bara handlar om att skära sig, utan också kan handla om att man dricker eller tar tabletter. En del menar till och med att det är ett självskadebeteende att riva upp sårskorpor.

Även om hon hade en del otur med lärare som slutade och en handledare som hade ont om tid, ångrade hon aldrig att hon gick forskningsprofilen.

– Absolut inte! Det var jättebra att lära sig göra en riktig studie, utifrån en riktig forskningsmall. Mina klasskamrater hade mycket enklare mallar i sina studier. Jag önskar bara att jag hade haft mer tid!

Hon tror att hon kommer att ha stor nytta av den här erfarenheten den dagen hon kommer in på universitetet.

– Jag sökte till socionomprogrammet, men tog mig inte in, tyvärr. Men jag fortsätter att försöka.

Linda Kemp ärSO-lärare och har arbetat på Luspengymnasiet ända sedan forskningsprofilen kom till.

– Jag har märkt att forskningseleverna liksom inser att det är vanligt folk i forskningsvärlden, att den inte är något att vara rädd för.

Själv tycker hon sig ha utvecklats i sin lärarroll, genom forskningsprofilen.

– Det är mindre av den klassiska lärarrollen och mer dialog nu. Och så försöker jag lära alla elever att jobba mer strukturerat.

Den elev som vill välja forskningsprofilen ska börja med att skriva ett brev om det ämne hen vill studera, oftast något som utgår från ett intresse.

Under år två har sedan eleverna forskningsprofilen som individuellt val. Då får de studera bland annat vetenskapsteori, vetenskapliga metoder och kritisk granskning, skriva en utförlig projektplan och ta de första kontakterna med sin handledare. Därefter är det dags att börja med själva forskningen som fortsätter år tre, nu som gymnasiearbete.

Till för några år sedan var det vanliga att eleven under en tid bosatte sig på den ort där handledaren verkade. Numera, när Skype finns, är detta inte alltid nödvändigt, såvida det inte behöver utföras laborationer eller andra undersökningar. Men några besök på institutionen ingår, för att eleven ska träffa både handledare och andra forskare på riktigt och i möjligaste mån delta i seminarier, konferenser med mera. Kanske behöver eleven också resa någon annanstans för att göra en undersökning. Eva Mörtsell, till exempel, har planer på att göra en enkät bland jämnåriga, men vill inte känna dem hon eventuellt ska intervjua. Därför tänker hon sig att åka till Vilhelmina eller Lycksele där andra inlandsgymnasier finns.

År tre är det dags att sammanställa resultaten och göra en rapport.

– Så om man jämför med de vanliga gymnasiearbetena har de här eleverna god tid på sig för sitt gymnasie- eller forskningsarbete, säger Anette Edin Liljegren.

Å andra sidan lägger de flesta forskarelever väldigt mycket tid på sina studier och är ibland tvungna att forska till exempel under sommarlovet, om det rör sig om undersökningar som måste göras under den tiden på året. Hela upplägget innebär förstås att de måste vara självgående, både vad gäller själva forskningsstudien och det ordinarie skolarbetet, när de inte kan vara på plats i skolan. Det ser Eva Mörtsell fram emot.

– Det känns bra att ingen lärare flåsar mig i nacken, utan att det är upp till mig att jobbet bli gjort. Det blir lite mindre högstadium, lite mer högre utbildning.