Men många i klassen har språkliga luckor. En del har bara varit några år i Sverige. Andra har diagnoser som dyslexi, adhd, koncentrationssvårigheter.

Så hur kan vi sätta fart på elevernas språkutveckling och samtidigt öppna dörren till den omvärld de ska ut i? Det frågade sig Anna W Gustafson, förstelärare i genus och normkritik, och specialpedagogen Gabriella Millo-Tranmark. De tog till ett nygammalt pedagogiskt grepp: högläsning.

Att läsa högt för eleverna brukar förknippas med förskolan och grundskolans lägre klasser. Knappast med högstadiet. Och absolut inte med gymnasiet. Så eleverna blev närmast häpna när lärarduon förklarade att de skulle börja läsa högt på timmarna i ämnet textkommunikation.

De båda lärarna stannade för temat utanförskap och valde ut fem vuxenböcker av nutida, nästan enbart svenska författare.

De brukar turas om att läsa. Den som inte för ordet glider runt i klassrummet och pejlar stämningen. Ibland känns det bra med en förklarande viskning eller en uppmuntrande hand på axeln.

Högläsning och koncentrationsproblem – går det verkligen ihop?

– Vi blev själva förvånade. Men eleverna älskar läsningen. De sitter tysta och lyssnar uppmärksamt. Vissa gånger hörs det inte ett knäpp.

– Det verkar som om de behöver det här, ett avbrott i lunken, en lugn stund.

En av tankarna med projektet var att högläsningen skulle sätta fart på elevernas eget läsande.

Men så blev det faktiskt inte.

Läsintresset i klassen ligger fortfarande långt ned på skalan.

”Det är så tråkigt att läsa”, ”Hinner inte”, ”Bara på sommaren”, blir ett par av svaren när vi frågar barn- och fritidseleverna om deras läsvanor.

Böcker? Ja, det brukar bli en varje år, lyder ett annat svar.

En del läser inget alls utöver skolböckerna, andra bara sporadiskt. Någon läser serietidningar. Ingen verkar vara någon inbiten bokslukare.

Kanske inte så konstigt när eleverna har så många andra aktiviteter.

När vi slumpmässigt frågar tre av eleverna om deras fritidsintressen visar det sig att alla har planer på idrott på elitnivå:

Niam Sajed Noma är inriktad på att bli fotbollsproffs utomlands medan Mohamed Al-Maliki tänker sig en framtid som yrkesboxare och Jaffar Al-Qashaami siktar på VM i thaiboxning.

Vid sidan av idrottskarriären tänker Niam Sajed Noma läsa till socionom medan Jaffar Al-Qashaami vill bli polis.

Så vad tycker eleverna om att ha högläsning i klassen? Bra, visar det sig.

– Skönt faktiskt. Mysigt. Nästan så man kan somna, säger Mohamed Al-Maliki som framgångsrikt boxas i 64-kilosklassen i Winning BC och knappast är den som i vanliga fall brukar sitta på samma fläck någon längre stund.

Och det är inte bara eleverna med svenska som andraspråk som uppskattar läsestunderna.

– Anna och Gabriella läser så bra. Man förstår innehållet på ett annat sätt, säger Lovisa Nimgård-Ström.

– Vi har lärt oss många nya ord. Även om man inte kommer att använda alla till vardags, så är det bra att veta vad de betyder, konstaterar Hanna Ljungberg.

Klassen har fått bekanta sig med fem böcker. Anna W Gustafson och Gabriella Millo-Tranmark har genomgående valt nutidslitteratur och nästan bara svenska författare.

Ur var och en av böckerna läser de ett smakprov som eleverna efteråt får diskutera gruppvis och därefter använda som utgångspunkt för egna textövningar. Uppgifterna är kopplade till frågeställningar om könsroller och normtryck.

– Områden som det är otroligt viktigt att eleverna har ett hum om när de börjar arbeta, konstaterar Anna W Gustafson.

Tre böcker som nästan fått luften i klassrummet att dallra är Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld, Yarden av Kristian Lundberg och Ett bipolärt hjärta av Rebecca Anserud.

Anna W Gustafsson har länge funderat på vad som skiljer henne – en första klassens läsnörd – från de elever hon undervisar, som oftast inte är ett skvatt intresserade av böcker.

– För oss var högläsningen i skolan en lustupplevelse på fredagarna, något man såg fram emot. För våra elever verkar det snarare ha varit ett tvång som väckte obehag. Det är nog en del av förklaringen, men knappast hela sanningen.

Att högläsningsprojektet – trots att det är uppskattat – inte har förändrat läsvanorna skulle förstås kunna uppfattas som ett misslyckande.

Men så ser inte Gabriella Millo-Tranmark och Anna W Gustafson på saken. Tvärtom.

– Absolut inte. Det har visat sig att högläsningen har så många andra positiva effekter (se faktarutan).

Anna W Gustafsson förtydligar den sista punkten så här:

– I stället för att prata om elevernas problem eller någonting som händer med dem, så handlar det om något som händer med en annan, fiktiv person.

– Därför kan en elev gömma sig bakom de här böckerna. Ställa frågor som man själv har funderat på. Och som är lite obehagliga. Plötsligt kan man prata om sånt.

Gabriella Millo-Tranmark har upptäckt att eleverna med adhd faktiskt har ett annat fokus när de är i elevgruppen än när hon träffar dem var för sig.

– De har alltid fått höra att de inte kan fokusera. Men högläsningen visar att det går. Den insikten får de med sig ut i arbetslivet, och det tror jag kan betyda mycket.

Louise Viberg som är studievägledare på Värnhemsskolan välkomnar alla initiativ som kan bidra till elevernas språkutveckling.

– Just högläsning är speciellt viktigt för de här eleverna eftersom det är ett centralt inslag inom barn- och fritidsverksamheten.

Hon påpekar att lyssnandet är ett effektivt sätt att lära sig språk.

– Det märker vi på att elever som inte kan svenska från början gör stora framsteg när de är ute och praktiserar. De lär sig av barnen.

Det är för övrigt inte bara på lektionstid barn- och fritidseleverna kommer i kontakt med högläsning. Elevassistenten Caisa Saxerbo använder också metoden, bland annat när hon hjälper eleverna att förbereda sig för prov eller redovisningar.

– Det fungerar väldigt bra. Man ser hur de sjunker in i texten på ett annat sätt.

Stefan Kardum, nytillträdd rektor på barn- och fritidsprogrammet vid Värnhemsskolan är en annan varm förespråkare för högläsning långt upp i åldrarna.

– Jag har själv ofta använt högläsning som metod på högstadiet. Då har det inte inte handlat om skönlitteratur utan facktexter. För många elever är det lättare att uppfatta det de hör, än att själva läsa en text som kan vara svår att ta till sig.

Nu går högläsningsprojektetvidare i delvis nya former.

Nästa steg bli att Anna W Gustafsson och Gabriella Millo-Tranmark drar med sig svensklärarna.

– Vi tror faktiskt att högläsning skulle kunna fungera i alla ämnen.

De tänker också utveckla metoden med hjälp av ny teknik.

Gabriella Millo- Tranmark har länge intresserat sig för surfplattor som ett verktyg i skolarbetet och pekat på både för- och nackdelar.

– Eftersom våra elever har paddor ska vi testa en visuell funktion som innebär att de kan följa med i texten samtidigt som de lyssnar. Varje ord markeras i samma ögonblick som de hör det.

Men det talade ordet förblir det bärande mediet. Många lärare vet nog inte vilken makt de har i sin egen röst: att man genom att bara variera tonfall och röstläge kan fånga uppmärksamheten hos en hel klass.

Är det inte för sent att börja med högläsning på gymnasienivå?

– Det är förstås bättre att börja tidigare. Mycket tidigare.

– Men för sent? Aldrig! 

”Ont” tecknar hon igen till eleven Gabriella Andersson som får armen omlindad av sin klasskompis Jana Orlova. Båda går första året på vård- och omsorgsprogrammet med teckenspråksinriktning på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Totalt är det 41 elever på skolan som har valt att lära sig teckenspråk som tillval eller som modernt språk. Tio av dem går vård- och omsorgsprogrammet som har riksintag och lockar elever från hela landet.

– Teckenspråket blir ytterligare ett sätt att nå patienterna, säger Jonna Ekersund. Själv vill jag helst jobba på akuten, men tecknen är en bra kunskap oavsett var jag hamnar.

– Det blir en extra kompetens när man ska söka jobb, instämmer Therese Jönsson. Hon har en pappa och en syster som är hörselskadade och kan själv teckna lite sedan tidigare. Nu vill hon bli bättre på det och funderar också på att jobba med döva i framtiden.

Det är teckenspråkslektion i sjukhussalen och eleverna övar sig på att teckna, både som patienter och vårdare. Samtal pågår parallellt på flera ställen, men eftersom inget hörs gör det inget att alla kommunicerar på samma gång.

– Är du yr? Eleven Jana Orlova tecknar frågan till patientdockan Charlie som ligger nedbäddad. Hon spretar med fingrarna och fladdrar lite framför ansiktet.

– Brukar du vara yr? På morgonen eller kvällen? förtydligar Therese Henriksson samtidigt som hon ser bekymrad ut. Tillsammans med Anna Öjeke är hon teckenspråkslärare på Birger Sjöberggymnasiet.

Att just Vänersborgär en stad med många teckenspråkstalare beror på att Vänerskolan, en skola för döva, har funnits där sedan slutet av 1800-talet. Det har lockat flera familjer med döva och svårt hörselskadade barn till Vänersborg och också gjort att efterfrågan på teckenspråk i staden har ökat. Sedan flera år finns det som tillval både i grundskolan och på gymnasiet. Therese Henriksson och Anna Öjeke har själva lärt sig teckenspråk på samma skola som de i dag undervisar på. Utbildning till teckenspråkslärare och pedagogik skaffade de sig parallellt med arbetet genom studier på högskolan i Örebro.

– Jo, så är det, skrattar Anna Öjeke. Vi har aldrig lämnat vår skola.

– Samtidigt har vi ett väldigt brett arbetsfält, inflikar Therese Henriksson. Vi lär ut tecken här på omvårdnadsprogrammet, på förskolan, som språkval på högstadiet, på komvux, särvux och som personalutbildning.

En skillnad mellan teckenspråk och talspråk är att man i teckenspråket berättar i egenskap av den person som det handlar om.

– Om jag ska berätta att ”Olle leker med bollen” gör jag så här, säger Anna Öjeke och tar upp en fiktiv boll och kastar med den över huvudet. Om jag ska berätta sagan om Rödluvan och vargen blir jag alltså i tur och ordning; Rödluvan, vargen och mormor. Men först tecknar jag tydligt vilken person jag är. Man berättar alltså inte utifrån ett annat perspektiv utan går själv in i rollen.

Innebär det att man blir mer empatisk? Att man lever sig in på ett annat sätt jämfört med att tala?

– Nja, det är nog svårt att säga, tycker Therese Henriksson. Däremot måste man vara engagerad. Det går inte att vara ointresserad och stå i bakgrunden. Man måste se in i ögonen och vara där och då.

På Birger Sjöberggymnasiet har teckenspråkstillvalet funnits sedan 1995. Under flera år var intresset stort och som mest var 15 teckenspråkslärare i tjänst, varav några var döva. Efter 2006 dalade intresset, bland annat på grund av att ämnet inte längre kunde räknas som merit i ansökan till högskolan. Sedan 2013 är det dock ändrat tillbaka och teckenspråket jämställs med andra moderna språk.

– Nu hoppas vi att antalet elever ska öka igen, säger Anna Öjeke. För blivande undersköterskor är det ett mervärde när de söker jobb. För oss som lärare är det värdefullt om antalet lärare ökar. Framför allt saknar vi våra döva kollegor som hjälper oss att hålla språket levande.

Teckenspråket är ett fullvärdigt språk med ett stort ordförråd och egen grammatik. Varje land har sin egen variant och det finns tyvärr få internationella tecken. Svenskan har märkligt nog störst likhet med portugisiskan, beroende på att en döv präst från Sverige jobbade i Portugal under långa perioder, medan likheten med exempelvis nordiska språk är betydligt mindre. I dag finns det cirka 30 000 personer i Sverige som kommunicerar med teckenspråk.

– Vi märker att det finns en ökande efterfrågan från olika personalgrupper som vill lära sig teckenspråk och tecken som stöd (TSS), berättar Therese Henriksson.

Tecken som stödär en enklare variant av teckenspråk där tecknen används för att förstärka den talade kommunikationen. Framför allt har det börjat användas i kontakt med utvecklingsstörda, men också med andra personer med språkstörningar som exempelvis strokepatienter samt till riktigt små barn (babytecken). Många av eleverna från vård- och omsorgsprogrammet har blivit teckenspråkstolkar, audi­nomer och personliga assistenter eller fått arbete på andra ställen inom vård eller omsorg.

– Även om de inte jobbar direkt med döva patienter har de nytta av sin kunskap. Vi har också några apl-platser här i Vänersborg där eleverna får använda teckenspråket som vi hoppas att få behålla, säger Therese Henriksson.

Eftersom det finns få läromedel inom teckenspråk har Therese Henriksson och Anna Öjeke själva gjort två böcker: Teckenspråk steg 1 och steg 2, med tillhörande övningsböcker och videomaterial. I den mån det finns lär de också ut fackspråk, det vill säga sjukvårdstermer och andra tecken som eleverna kan ha särskild nytta av.

Till skillnad från andra språk saknar teckenspråk ett skriftspråk. I stället är mun, ögon, ögonbryn, och ibland hela kroppen, viktig i kommunikationen.

– Vissa saker blir ju väldigt visuella, som att något luktar illa, och också andra saker som kan vara känsliga och som man kan behöva teckna om man jobbar inom vården. I klassrummet får man fnissa hur mycket som helst och efter ett tag blir även det här språket naturligt. Är sammanhanget allvarlig är det oftast inte svårt att hålla sig för skratt, förklarar Therese Henriksson.

Under lektionerna händer det att de skrattar så de gråter berättar hon, som när de spelar sällskapsspel eller charader. För en stor skillnad mellan vanlig språkundervisning är att det är lätt att göra teckenspråkslektionerna lustfyllda. Lärandet bygger till stor del på gemensamma övningar och blir på så sätt också lärarintensiva.

– Eleverna kan oftast inte arbeta enskilt och måste dessutom sitta så att de ser varandra, därför kan vi ha max 17 elever i klassen, helst färre, förklarar Anna Öjeke.

Lärarna försöker att skapa en tillåtande stämning i klassrummet där det är okej att göra bort sig. För om man ska lära sig teckenspråk går det inte att gömma sig, och med stora munrörelser och talande mimik får man vara beredd på att ibland känna sig löjlig.

– En positiv bieffekt blir att de här eleverna ofta har lätt för att göra muntliga framträdanden och också får en god retorik. De blir säkra och vågar ta plats. Det har de stor nytta av inte minst på anställningsintervjuer, säger Therese Henriksson och får medhåll av eleven Therese Jönsson.

– Man måste vara beredd på att få alla blickar på sig och att man ibland kan känna sig fånig. Jag är normalt ingen person som vill stå i centrum, så det här är lite ovant för mig. Samtidigt blir det en bra övning.

Ibland tycker hon och hennes klasskamrater att det är svårt med tecknen, där små nyanser i mimik eller rörelse kan ge ordet en helt ny betydelse. Till sin hjälp har de två klassrum med en glasruta emellan. När de gör skoluppgifter står de på var sin sida och tecknar för att inte förledas att använda talet. Vid läxor eller prov får eleverna ibland göra videoinspelningar och ibland teckna i grupp framför läraren. Det kan också hända att de gör en översättning från teckenspråk till skrift. Och ibland kan det vara bra att ha ett eget ”hemligt” språk som dessutom kan talas på stort avstånd.

– Det händer att vi använder teckenspråket även på andra lektioner, berättar Jonna Ekersund och ler lite finurligt. Då kan de andra i klassen bli avundsjuka, men då säger vi ”att det rör bara oss som har tecken som tillval”. 

Men många i klassen har språkliga luckor. En del har bara varit några år i Sverige. Andra har diagnoser som dyslexi, adhd, koncentrationssvårigheter.

Så hur kan vi sätta fart på elevernas språkutveckling och samtidigt öppna dörren till den omvärld de ska ut i? Det frågade sig Anna W Gustafson, förstelärare i genus och normkritik, och specialpedagogen Gabriella Millo-Tranmark. De tog till ett nygammalt pedagogiskt grepp: högläsning.

Att läsa högt för eleverna brukar förknippas med förskolan och grundskolans lägre klasser. Knappast med högstadiet. Och absolut inte med gymnasiet. Så eleverna blev närmast häpna när lärarduon förklarade att de skulle börja läsa högt på timmarna i ämnet textkommunikation.

De båda lärarna stannade för temat utanförskap och valde ut fem vuxenböcker av nutida, nästan enbart svenska författare.

De brukar turas om att läsa. Den som inte för ordet glider runt i klassrummet och pejlar stämningen. Ibland känns det bra med en förklarande viskning eller en uppmuntrande hand på axeln.

Högläsning och koncentrationsproblem – går det verkligen ihop?

– Vi blev själva förvånade. Men eleverna älskar läsningen. De sitter tysta och lyssnar uppmärksamt. Vissa gånger hörs det inte ett knäpp.

– Det verkar som om de behöver det här, ett avbrott i lunken, en lugn stund.

En av tankarna med projektet var att högläsningen skulle sätta fart på elevernas eget läsande.

Men så blev det faktiskt inte.

Läsintresset i klassen ligger fortfarande långt ned på skalan.

”Det är så tråkigt att läsa”, ”Hinner inte”, ”Bara på sommaren”, blir ett par av svaren när vi frågar barn- och fritidseleverna om deras läsvanor.

Böcker? Ja, det brukar bli en varje år, lyder ett annat svar.

En del läser inget alls utöver skolböckerna, andra bara sporadiskt. Någon läser serietidningar. Ingen verkar vara någon inbiten bokslukare.

Kanske inte så konstigt när eleverna har så många andra aktiviteter.

När vi slumpmässigt frågar tre av eleverna om deras fritidsintressen visar det sig att alla har planer på idrott på elitnivå:

Niam Sajed Noma är inriktad på att bli fotbollsproffs utomlands medan Mohamed Al-Maliki tänker sig en framtid som yrkesboxare och Jaffar Al-Qashaami siktar på VM i thaiboxning.

Vid sidan av idrottskarriären tänker Niam Sajed Noma läsa till socionom medan Jaffar Al-Qashaami vill bli polis.

Så vad tycker eleverna om att ha högläsning i klassen? Bra, visar det sig.

– Skönt faktiskt. Mysigt. Nästan så man kan somna, säger Mohamed Al-Maliki som framgångsrikt boxas i 64-kilosklassen i Winning BC och knappast är den som i vanliga fall brukar sitta på samma fläck någon längre stund.

Och det är inte bara eleverna med svenska som andraspråk som uppskattar läsestunderna.

– Anna och Gabriella läser så bra. Man förstår innehållet på ett annat sätt, säger Lovisa Nimgård-Ström.

– Vi har lärt oss många nya ord. Även om man inte kommer att använda alla till vardags, så är det bra att veta vad de betyder, konstaterar Hanna Ljungberg.

Klassen har fått bekanta sig med fem böcker. Anna W Gustafson och Gabriella Millo-Tranmark har genomgående valt nutidslitteratur och nästan bara svenska författare.

Ur var och en av böckerna läser de ett smakprov som eleverna efteråt får diskutera gruppvis och därefter använda som utgångspunkt för egna textövningar. Uppgifterna är kopplade till frågeställningar om könsroller och normtryck.

– Områden som det är otroligt viktigt att eleverna har ett hum om när de börjar arbeta, konstaterar Anna W Gustafson.

Tre böcker som nästan fått luften i klassrummet att dallra är Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld, Yarden av Kristian Lundberg och Ett bipolärt hjärta av Rebecca Anserud.

Anna W Gustafsson har länge funderat på vad som skiljer henne – en första klassens läsnörd – från de elever hon undervisar, som oftast inte är ett skvatt intresserade av böcker.

– För oss var högläsningen i skolan en lustupplevelse på fredagarna, något man såg fram emot. För våra elever verkar det snarare ha varit ett tvång som väckte obehag. Det är nog en del av förklaringen, men knappast hela sanningen.

Att högläsningsprojektet – trots att det är uppskattat – inte har förändrat läsvanorna skulle förstås kunna uppfattas som ett misslyckande.

Men så ser inte Gabriella Millo-Tranmark och Anna W Gustafson på saken. Tvärtom.

– Absolut inte. Det har visat sig att högläsningen har så många andra positiva effekter (se faktarutan).

Anna W Gustafsson förtydligar den sista punkten så här:

– I stället för att prata om elevernas problem eller någonting som händer med dem, så handlar det om något som händer med en annan, fiktiv person.

– Därför kan en elev gömma sig bakom de här böckerna. Ställa frågor som man själv har funderat på. Och som är lite obehagliga. Plötsligt kan man prata om sånt.

Gabriella Millo-Tranmark har upptäckt att eleverna med adhd faktiskt har ett annat fokus när de är i elevgruppen än när hon träffar dem var för sig.

– De har alltid fått höra att de inte kan fokusera. Men högläsningen visar att det går. Den insikten får de med sig ut i arbetslivet, och det tror jag kan betyda mycket.

Louise Viberg som är studievägledare på Värnhemsskolan välkomnar alla initiativ som kan bidra till elevernas språkutveckling.

– Just högläsning är speciellt viktigt för de här eleverna eftersom det är ett centralt inslag inom barn- och fritidsverksamheten.

Hon påpekar att lyssnandet är ett effektivt sätt att lära sig språk.

– Det märker vi på att elever som inte kan svenska från början gör stora framsteg när de är ute och praktiserar. De lär sig av barnen.

Det är för övrigt inte bara på lektionstid barn- och fritidseleverna kommer i kontakt med högläsning. Elevassistenten Caisa Saxerbo använder också metoden, bland annat när hon hjälper eleverna att förbereda sig för prov eller redovisningar.

– Det fungerar väldigt bra. Man ser hur de sjunker in i texten på ett annat sätt.

Stefan Kardum, nytillträdd rektor på barn- och fritidsprogrammet vid Värnhemsskolan är en annan varm förespråkare för högläsning långt upp i åldrarna.

– Jag har själv ofta använt högläsning som metod på högstadiet. Då har det inte inte handlat om skönlitteratur utan facktexter. För många elever är det lättare att uppfatta det de hör, än att själva läsa en text som kan vara svår att ta till sig.

Nu går högläsningsprojektetvidare i delvis nya former.

Nästa steg bli att Anna W Gustafsson och Gabriella Millo-Tranmark drar med sig svensklärarna.

– Vi tror faktiskt att högläsning skulle kunna fungera i alla ämnen.

De tänker också utveckla metoden med hjälp av ny teknik.

Gabriella Millo- Tranmark har länge intresserat sig för surfplattor som ett verktyg i skolarbetet och pekat på både för- och nackdelar.

– Eftersom våra elever har paddor ska vi testa en visuell funktion som innebär att de kan följa med i texten samtidigt som de lyssnar. Varje ord markeras i samma ögonblick som de hör det.

Men det talade ordet förblir det bärande mediet. Många lärare vet nog inte vilken makt de har i sin egen röst: att man genom att bara variera tonfall och röstläge kan fånga uppmärksamheten hos en hel klass.

Är det inte för sent att börja med högläsning på gymnasienivå?

– Det är förstås bättre att börja tidigare. Mycket tidigare.

– Men för sent? Aldrig! 

”Ont” tecknar hon igen till eleven Gabriella Andersson som får armen omlindad av sin klasskompis Jana Orlova. Båda går första året på vård- och omsorgsprogrammet med teckenspråksinriktning på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Totalt är det 41 elever på skolan som har valt att lära sig teckenspråk som tillval eller som modernt språk. Tio av dem går vård- och omsorgsprogrammet som har riksintag och lockar elever från hela landet.

– Teckenspråket blir ytterligare ett sätt att nå patienterna, säger Jonna Ekersund. Själv vill jag helst jobba på akuten, men tecknen är en bra kunskap oavsett var jag hamnar.

– Det blir en extra kompetens när man ska söka jobb, instämmer Therese Jönsson. Hon har en pappa och en syster som är hörselskadade och kan själv teckna lite sedan tidigare. Nu vill hon bli bättre på det och funderar också på att jobba med döva i framtiden.

Det är teckenspråkslektion i sjukhussalen och eleverna övar sig på att teckna, både som patienter och vårdare. Samtal pågår parallellt på flera ställen, men eftersom inget hörs gör det inget att alla kommunicerar på samma gång.

– Är du yr? Eleven Jana Orlova tecknar frågan till patientdockan Charlie som ligger nedbäddad. Hon spretar med fingrarna och fladdrar lite framför ansiktet.

– Brukar du vara yr? På morgonen eller kvällen? förtydligar Therese Henriksson samtidigt som hon ser bekymrad ut. Tillsammans med Anna Öjeke är hon teckenspråkslärare på Birger Sjöberggymnasiet.

Att just Vänersborgär en stad med många teckenspråkstalare beror på att Vänerskolan, en skola för döva, har funnits där sedan slutet av 1800-talet. Det har lockat flera familjer med döva och svårt hörselskadade barn till Vänersborg och också gjort att efterfrågan på teckenspråk i staden har ökat. Sedan flera år finns det som tillval både i grundskolan och på gymnasiet. Therese Henriksson och Anna Öjeke har själva lärt sig teckenspråk på samma skola som de i dag undervisar på. Utbildning till teckenspråkslärare och pedagogik skaffade de sig parallellt med arbetet genom studier på högskolan i Örebro.

– Jo, så är det, skrattar Anna Öjeke. Vi har aldrig lämnat vår skola.

– Samtidigt har vi ett väldigt brett arbetsfält, inflikar Therese Henriksson. Vi lär ut tecken här på omvårdnadsprogrammet, på förskolan, som språkval på högstadiet, på komvux, särvux och som personalutbildning.

En skillnad mellan teckenspråk och talspråk är att man i teckenspråket berättar i egenskap av den person som det handlar om.

– Om jag ska berätta att ”Olle leker med bollen” gör jag så här, säger Anna Öjeke och tar upp en fiktiv boll och kastar med den över huvudet. Om jag ska berätta sagan om Rödluvan och vargen blir jag alltså i tur och ordning; Rödluvan, vargen och mormor. Men först tecknar jag tydligt vilken person jag är. Man berättar alltså inte utifrån ett annat perspektiv utan går själv in i rollen.

Innebär det att man blir mer empatisk? Att man lever sig in på ett annat sätt jämfört med att tala?

– Nja, det är nog svårt att säga, tycker Therese Henriksson. Däremot måste man vara engagerad. Det går inte att vara ointresserad och stå i bakgrunden. Man måste se in i ögonen och vara där och då.

På Birger Sjöberggymnasiet har teckenspråkstillvalet funnits sedan 1995. Under flera år var intresset stort och som mest var 15 teckenspråkslärare i tjänst, varav några var döva. Efter 2006 dalade intresset, bland annat på grund av att ämnet inte längre kunde räknas som merit i ansökan till högskolan. Sedan 2013 är det dock ändrat tillbaka och teckenspråket jämställs med andra moderna språk.

– Nu hoppas vi att antalet elever ska öka igen, säger Anna Öjeke. För blivande undersköterskor är det ett mervärde när de söker jobb. För oss som lärare är det värdefullt om antalet lärare ökar. Framför allt saknar vi våra döva kollegor som hjälper oss att hålla språket levande.

Teckenspråket är ett fullvärdigt språk med ett stort ordförråd och egen grammatik. Varje land har sin egen variant och det finns tyvärr få internationella tecken. Svenskan har märkligt nog störst likhet med portugisiskan, beroende på att en döv präst från Sverige jobbade i Portugal under långa perioder, medan likheten med exempelvis nordiska språk är betydligt mindre. I dag finns det cirka 30 000 personer i Sverige som kommunicerar med teckenspråk.

– Vi märker att det finns en ökande efterfrågan från olika personalgrupper som vill lära sig teckenspråk och tecken som stöd (TSS), berättar Therese Henriksson.

Tecken som stödär en enklare variant av teckenspråk där tecknen används för att förstärka den talade kommunikationen. Framför allt har det börjat användas i kontakt med utvecklingsstörda, men också med andra personer med språkstörningar som exempelvis strokepatienter samt till riktigt små barn (babytecken). Många av eleverna från vård- och omsorgsprogrammet har blivit teckenspråkstolkar, audi­nomer och personliga assistenter eller fått arbete på andra ställen inom vård eller omsorg.

– Även om de inte jobbar direkt med döva patienter har de nytta av sin kunskap. Vi har också några apl-platser här i Vänersborg där eleverna får använda teckenspråket som vi hoppas att få behålla, säger Therese Henriksson.

Eftersom det finns få läromedel inom teckenspråk har Therese Henriksson och Anna Öjeke själva gjort två böcker: Teckenspråk steg 1 och steg 2, med tillhörande övningsböcker och videomaterial. I den mån det finns lär de också ut fackspråk, det vill säga sjukvårdstermer och andra tecken som eleverna kan ha särskild nytta av.

Till skillnad från andra språk saknar teckenspråk ett skriftspråk. I stället är mun, ögon, ögonbryn, och ibland hela kroppen, viktig i kommunikationen.

– Vissa saker blir ju väldigt visuella, som att något luktar illa, och också andra saker som kan vara känsliga och som man kan behöva teckna om man jobbar inom vården. I klassrummet får man fnissa hur mycket som helst och efter ett tag blir även det här språket naturligt. Är sammanhanget allvarlig är det oftast inte svårt att hålla sig för skratt, förklarar Therese Henriksson.

Under lektionerna händer det att de skrattar så de gråter berättar hon, som när de spelar sällskapsspel eller charader. För en stor skillnad mellan vanlig språkundervisning är att det är lätt att göra teckenspråkslektionerna lustfyllda. Lärandet bygger till stor del på gemensamma övningar och blir på så sätt också lärarintensiva.

– Eleverna kan oftast inte arbeta enskilt och måste dessutom sitta så att de ser varandra, därför kan vi ha max 17 elever i klassen, helst färre, förklarar Anna Öjeke.

Lärarna försöker att skapa en tillåtande stämning i klassrummet där det är okej att göra bort sig. För om man ska lära sig teckenspråk går det inte att gömma sig, och med stora munrörelser och talande mimik får man vara beredd på att ibland känna sig löjlig.

– En positiv bieffekt blir att de här eleverna ofta har lätt för att göra muntliga framträdanden och också får en god retorik. De blir säkra och vågar ta plats. Det har de stor nytta av inte minst på anställningsintervjuer, säger Therese Henriksson och får medhåll av eleven Therese Jönsson.

– Man måste vara beredd på att få alla blickar på sig och att man ibland kan känna sig fånig. Jag är normalt ingen person som vill stå i centrum, så det här är lite ovant för mig. Samtidigt blir det en bra övning.

Ibland tycker hon och hennes klasskamrater att det är svårt med tecknen, där små nyanser i mimik eller rörelse kan ge ordet en helt ny betydelse. Till sin hjälp har de två klassrum med en glasruta emellan. När de gör skoluppgifter står de på var sin sida och tecknar för att inte förledas att använda talet. Vid läxor eller prov får eleverna ibland göra videoinspelningar och ibland teckna i grupp framför läraren. Det kan också hända att de gör en översättning från teckenspråk till skrift. Och ibland kan det vara bra att ha ett eget ”hemligt” språk som dessutom kan talas på stort avstånd.

– Det händer att vi använder teckenspråket även på andra lektioner, berättar Jonna Ekersund och ler lite finurligt. Då kan de andra i klassen bli avundsjuka, men då säger vi ”att det rör bara oss som har tecken som tillval”.