De kom till andra chansen

Skoldagen startar med frukost klockan halv tio. I dag bjuds det dessutom på en föreläsning av en seglare och idrottscoach som berättar om sina äventyr på världshaven och svarar på elevernas frågor om hälsa, kost och livsstil. Ett tjugotal elever är på plats för att lyssna, och allteftersom klockan närmar sig tio då dagens första lärpass börjar droppar det in fler elever. De slår sig ned i det kombinerade lunch- och uppehållsrummet och tycks överens om tre saker: den sena skolstarten är superbra, den familjära stämningen passar dem och här får de den hjälp som just de behöver.

Skolan smygstartade 2013 med en mindre grupp avhoppade elever från gymnasiet. Syftet var att skapa ett alternativ till stadens större gymnasieskolor. Den nya skolan döptes till Beda Hallberg efter organisationen Majblommans grundare. Modellen bygger på den senaste forskningen och anpassas efter ungdomars behov. Det innebär en mindre skolenhet, små klasser, fokus på specialpedagogik, sen skolstart, frukost varje dag, fria gymkort, läxfritt och en enkel och tydlig struktur. Skolan erbjuder endast samhällsprogrammet och alla elever har samma schema varje dag. Mellan klockan tio och tolv är det ett ämnesövergripande lärpass (för att undvika associationer till tidigare personliga misslyckande har man konsekvent bytt ut klassiska skolord mot nya och mindre laddade). Därefter är det en timmes lunch före eftermiddagens lärpass från ett till tre. För dem som behöver extrahjälp finns det sedan ett frivilligt pass på ytterligare en timma.

Klockan tio har alla börjat sina respektive lärpass. De flesta går i vanliga klasser, men det finns också en möjlighet att lägga upp ett individuellt schema och arbeta i egen takt. En av dessa ”flexelever” är Dennis Jonsson. Han sitter i en av skolans lärstudior på en egen studieplats mellan två avgränsande skärmar och skriver på sitt gymnasiearbete, om hur USA drabbas av den globala uppvärmningen.

– Det passar mig att arbeta så här just nu. Det blir mer på individnivå, säger Dennis Jonsson och tar av sig hörlurarna.

Beda Hallberg har två lärstudior för flexeleverna. I varje arbetar knappt tio elever och två lärare. Ibland har de gemensamma genomgångar. En del föreläsningar ligger också på skolans digitala plattform. Men det individuella arbetet dominerar.

– Många av våra elever vill arbeta i egen takt. Då är det här individuella arbetssättet bättre. Vi sätter igång eleverna i början av lärpasset, sedan är vi här som stöd, säger samhällsläraren Maria Fritzon-Ölander.

Det passar Dennis Jonsson.

– Man får jobba mycket själv, men får hjälp av lärarna som är här. Jag får mer hjälp här än på min tidigare skola, säger han.

Det är snart sex år sedan Dennis Jonsson började på sitt första gymnasium. Han var glad över att ha kommit in på ett fristående gymnasium med handbollsinriktning i storstaden Göteborg ett par mil norr om Kungsbacka. Tanken var att satsa på både handboll och skola. Men det blev varken eller.

– Det låg så långt härifrån och vi hade så många håltimmar. Det blev svårt att passa alla tider, jag kunde missa ett pendeltåg och tänka att det inte var någon idé att åka alls. Det blev en ond cirkel.

Det första året beskriver Dennis Jonsson som okej. Men sedan var han allt mindre i skolan.

– Lärarna märkte det nog inte riktigt. Andra året hade vi ett par möten om hur det skulle bli bättre och jag lovade att gå mer. Jag ville kanske klara det för föräldrarnas skull, men inte lika mycket för min egen.

Till slut var han mer hemma än i skolan och på det tredje året hoppade han av helt. Ungefär samtidigt slutade han också spela handboll. I stället satt han hemma och spelade datorspel. I den virtuella världen träffade han ibland andra avhoppare som också satt hemma.

– Jag tänkte inte så mycket på hur det skulle gå i skolan. Allt var mest jobbigt. Jag var skoltrött. Nu tänker jag att skolan kunde ha fångat upp mig tidigare och försökt stoppa det hela i tid. Men sedan måste man ha motivationen själv också, säger Dennis och tystnar innan han fortsätter:

– Jag gick nästan alla tre år. Men jag fick inte så mycket gjort.

Efter ett halvårs sysslolöshet läste han in matte på Komvux och träffade en lärare som berättade om den nya skolan. Han testade och blev kvar. Nu har han gått här i tre år.

Beda Hallberg ligger på Tntorget i Kungsbacka, två trappor upp från en livsmedelsaffär. Personalrum och rektorsexpedition ligger mitt bland elevernas lärstudior. Cecilia Tengelin-Danielsson, som var med och startade skolan och tills nyligen varit specialpedagogisk ledare, använder en liknelse för att beskriva vikten av att det finns en liten skola med specialpedagogisk inriktning som alternativ.

– Jag är höjdrädd. Om man ställer mig på Kebnekaise fungerar jag dåligt. Men ställer man mig på marken fungerar jag bra. Det är samma med elever. Börjar en elev som har svårt med stora miljöer med allt vad det innebär i en stor skola får hon studiehinder, stoppar du in eleven i rätt miljö funkar det bättre.

Den kanske främsta framgångsfaktorn är dock den unika elevsammansättningen, menar Cecilia Tengelin-Danielsson. Ända sedan skolan kom igång ordentligt har man dels tagit emot avhoppare, eller ”påhoppare” som skolan själv kallar dem, dels elever direkt från årskurs 9 som av olika anledningar sökt sig hit.

I och med att Cecilia Tengelin-Danielsson också är den person inom kommunen som ansvarar för aktivitetsansvaret, det vill säga skyldigheten att följa upp de ungdomar som varken går i skola eller jobbar, finns det en naturlig väg för avhoppare till Beda Hallberg. Det kan ta månader av samtal innan de lyckas motivera en avhoppare att återuppta studierna.

En vändpunkt är ofta när ungdomarna besöker skolan och med egna ögon ser att den skiljer sig kraftigt mot deras egen ofta mörka bild av vad en skola är.

Carl Byvald kom hit på besök tillsammans med sina föräldrar för ett par år sedan och bestämde sig då för att göra ett nytt försök. Han hade haft bra betyg i grundskolan, men halkade genast efter när han började teknikprogrammet på gymnasiet.

– Glappet mellan grundskolan och gymnasiet var alldeles för stort. Jag kunde inte nå de mål jag hade satt upp för mig själv. Jag har alltid varit något av en perfektionist och ville ha höga betyg. Men jag gör alltid saker i sista sekunden, jag har lätt för att skjuta upp saker och ting, och blev efter i fler och fler ämnen. Det var som en snöboll som växte till en lavin.

Carl Byvald tänkte först att han skulle läsa ikapp under höstlovet. Men så blev det inte.

– Det tror jag många i min sits gör, man inbillar sig själv och andra att man ska fixa det på lovet.

Han minns inte riktigt vad skolan gjorde för att han skulle fortsätta. Han blev deprimerad och stängde av.

– Jag ville inte höra mer, så jag sa hela tiden att nästa år ska jag börja om.

Men nästa läsår upprepades mönstret. Carl Byvald hoppade återigen av i samband med höstlovet. Det ledde till att han fick hjälp av en psykolog.

– Jag hade passiviserats. Att gå ut och hämta posten var något jobbigt, att göra en macka kunde kännas som en dagsuppgift. Psykologen hjälpte mig i princip med sådana småsaker i början. Vi tog mini-mini-steg, minns Carl Byvald och fortsätter:

– Jag har aldrig lärt mig att ta motgångar och har ingen bra självkänsla. Jag har alltid kunnat hävda mig för att jag har klarat mig bra i skolan. Lyckas jag i skolan är jag en bra person, lyckas jag inte är jag en dålig person. Alla känner väl så mer eller mindre. Men jag har nu fått lära mig att differentiera mina skolresultat och min person.

Efter besöket på Beda Hallberg bestämde han sig för att börja här. Det är flera saker som hjälpt honom: de små klasserna, att det är lättare att få hjälp av lärare, att det är läxfritt och längre lektioner. Han säger också att det var viktigt med en nystart.

– Jag har alltid varit något av klassens clown. Om jag hade börjat på min gamla skola igen hade det varit lätt hamna i samma spår igen. Här behövde jag aldrig gå in i den rollen. Jag var här för att göra skolarbete. Inte för något annat.

I vår går skolans första elever ut. Bland dem finns Dennis Jonsson och Carl Byvald. De flesta kommer att ta studenten. Men alla klarar det inte.

– Skolresultat mäts bara i examen. Men vad är ett lyckat resultat för individen, för skolan och för samhället? Vi kan ha haft en elev här under ett år som har fått upp viljan att läsa vidare eller börja jobba. Det tycker vi är en framgång, säger Cecilia Tengelin-Danielsson.

Dessutom säger hon att det går ”potentiella avhoppare” på skolan. Det är elever som valt Beda Hallberg eller elever som efter ett par månader på andra skolor flyttar över hit.

– Vad hade hänt med dem om Beda inte hade funnits? Vem är avhoppare egentligen? Det är jättesvårt att säga.