Blivande läraren Eyvind Andersson är trygg i engelskan, men känner sig osäker på didaktiken. Inte mycket av det han har lärt sig på lärarutbildningen går att omsätta i klassrummet. Hans handledare är dock inte bekymrad.
Det ska blikul att se vad han gör i dag, tycker Leif Lorentzon, engelsklärare och handledare åt vfu-studenten Eyvind Andersson. Det är fjärde lektionen på temat engelskspråkig lyrik från Shakespeare till Les Murray, från slutet av 1500-talet till nutiden.
– Han har redan haft tre lektioner med samma upplägg; gruppdiskussioner om dikter. Det hade jag aldrig vågat. Några elever gnällde lite förra lektionen, och jag och Eyvind pratade om att han måste göra något nytt denna gång, säger Leif Lorentzon medan vi raskt går genom korridorerna i S:t Eriks gymnasium och Scengymnasiet S:t Erik i Stockholm.
Eyvind Andersson är på plats tidigt i rummet, ordnar med datorn och projektorn, som inte var hans vänner förra lektionen. Han har glömt några utskrifter på arbetsrummet och handledaren springer efter dem.
– First we’re going to listen to a text about the very last fighting Tommy, säger Eyvind Andersson och får igång Youtubeklippet om Harry Patch, den siste brittiske veteranen från första världskriget.
Detta är det nya greppet, och Leif Lorentzon gillar det från sin plats i bakre delen av klassrummet. Filmen är ett sätt att kontextualisera och fånga elevernas uppmärksamhet, ska han säga till sin kandidat senare när de summerar lektionen.
Eyvind Andersson räknar in eleverna medan klippet rullar och man ser hur han planerar för nästa steg, gruppindelningen. Men först en summering av Harry Patchs berättelse. What is special about him? Should we remember the tragedies of the war – why, why not? Eleverna har förstått filmen, såväl konkreta fakta som själva syftet. Eyvind Andersson talar en snabb och autentisk engelska – språket är hans modersmål – och reportern på sista bänkraden ska snart förstå att hennes egen gymnasieengelska från 80-talet står sig slätt mot internetgenerationens.
Därefter vågar sig Eyvind Andersson på det som enligt Leif Lorentzon stötte på viss patrull förra lektionen: diktanalys i grupper. Med the very last fighting Tommy i färskt minne tar sig eleverna an dikter från första världskriget.
– We need help, it’s difficult! utbrister Joel Bengtsson.
– I know it’s difficult, svarar Eyvind Andersson och sätter sig på huk vid gruppen.
Dagens diktanalys gick bra, sammanfattar Leif Lorentzon senare. Några saker för vfu-studenten att ta med sig:
– Jag skulle ha bett en i varje grupp att berätta vad gruppen kommit fram till i stället för att du gick direkt till frågorna, säger handledaren och tillägger:
– Det märks att du gillar det här, men du är så entusiastisk att du faller eleverna i talet lite för mycket.
– Jag vet! suckar studenten. Jag ska tänka på det till lektionen efter lunch.
– Den här uppgiften är väldigt svår, fortsätter Leif Lorentzon. Nu har du gjort den i engelska 5, men jag tror nog att du ska spara den till engelska 6, eller 7 till och med. Men jag är ändå förvånad över hur entusiastiska eleverna var i dag! Din entusiasm smittar av sig. Jag kommer alla gånger att sno denna idé om hur jag kan jobba ämnesdidaktiskt med lyrik på engelska, fast jag skulle välja andra dikter.
Ämnesdidaktik, ja. Det är därför vi sitter här. ”Hur du lär ut ett ämne. Hur du lär ut kunskapsbanken i exempelvis engelska, fysik eller dans”, lyder Leif Lorentzons definition av ordet. ”Hur man undervisar sitt ämne på ett effektivt sätt”, lägger Eyvind Andersson till.
Inte bara hur, väl? frågar jag som har läst min läxa. De tre klassiska didaktiska frågorna är Varför? Vad? och Hur? enligt Skolverket.
Leif Lorentzon är tveksam. Vad:et finns uttryckt i det centrala innehållet, och varför är också något du kan hitta i styrdokumenten.
Eyvind Andersson går i slutet av termin två av tre på Kompletterande pedagogisk utbildning vid Stockholms universitet. Han ska bli lärare i franska och engelska. Han känner sig trygg i sina ämnen. Men ämnesdidaktiken? Nej, den har han fått alldeles för lite av, och dessutom av för dålig kvalitet.
– Det finns jättemånga ämnesspecifika frågor som är helt obesvarade, exempelvis hur jag lär ut uttal, hur mycket vokabulär jag ska lära ut och hur vokabulär ska undervisas, hur jag strukturerar en bra lektion och så vidare, säger han och drämmer till med en kritik som heter duga:
– Avsaknad av konkret och praktisk metodik skulle kunna vara en underrubrik på lärarutbildningen som helhet.
Ämnesdidaktiken på lärarutbildningen är alltför forskningsinriktad, tycker Eyvind Andersson. Visst, undervisningsmetoder ska ha forskningsstöd, men det är ett alltför stort steg mellan forskningen och praktiken.
– Jag har i stort sett inte använt något av det jag har lärt mig i ämnesdidaktiken i praktiken.
Men det där som du gjorde i dag, fångade uppmärksamheten genom en kort film, har du inte lärt dig det på universitetet?
– Nej, nej, absolut inte.
Men kanske är det just på vfu:n som lärarstudenten lär sig sådant, inflikar Leif Lorentzon.
– Jo, men om vfu:n ska vara den platsen där man lär sig ämnesdidaktik, då är det problematiskt att vissa har slarviga handledare, som faktiskt inte alls kan berätta hur man gör, säger Eyvind Andersson.
En stor del av ämnesdidaktiken som Eyvind Andersson har fått på universitetet har ägnats åt bedömning. Det är förstås ett tecken på hur viktig bedömningen är, tillägger han. Leif Lorentzon håller med:
– Kunskapskraven är svåra och luddiga. Vad betyder till exempel en nyanserad text? Jag förstår varför det blir så stort fokus på bedömning inom ämnesdidaktiken, men samtidigt borde det läggas mer krut på hur:et.
Är hur:et detsamma som metodik – och är metodik i sin tur det samma som ämnesdidaktik? Njäe, funderar Leif Lorentzon och kommer fram till att metodik är ”nakna metoder, utan något innehåll”. När du sedan fyller metoderna med exempelvis engelska eller svenska blir det ämnesdidaktik.
Eyvind Andersson påpekar att kvaliteten på undervisningen i ämnesdidaktik har varierat mycket beroende på läraren, mer än vad den gjort i andra ämnen. Bäst har den varit när lärarna har använt personliga erfarenheter och exempel.
Leif Lorentzon önskar sig en starkare koppling mellan ämnesdidaktikerna på lärarutbildningen och gymnasieskolorna. S:t Eriks gymnasium är en övningsskola, vilket betyder att skolan har ett samarbete med Stockholms universitet. Alla handledare får handledarutbildning av lärare från universitetet. Alla lärare har också haft en heldag kring ämnesdidaktik med ämnesdidaktiker från lärarutbildningen.
– Det var så uppskattat, mycket mer än en vanlig fortbildning i något allmänpedagogiskt eller i bedömning. Vi lärare skriker också efter ämnesdidaktik.
Även om lärarna sysslar med ämnesdidaktik till vardags behöver de påfyllning av ny forskning, framhåller Leif Lorentzon.
– Vår undervisning ska ju vila på vetenskaplig grund och den behöver vi få till oss genom fortbildning. Under den dagen märkte vi att forskarna har jättemycket att berätta som gör att vi kan utvecklas vidare.
Okej, Eyvind, med en termin kvar på lärarutbildningen, känner du dig förberedd för jobbet?
– Nej, och det tror jag inte jag kommer att göra under nästa termin heller, eftersom vi främst ska göra ett forskningsprojekt.
Nu blir handledaren nyfiken.
– Varför svarar du nej? Jag tycker ju att du är rätt färdig, utbrister Leif Lorentzon.
– Men hur gör jag med elever som har dyslexi? Häromdagen fick jag frågan ”kan jag göra provet på datorn?” och jag visste inte vad jag skulle svara, säger studenten.
Att anpassa efter elever med särskilda behov är en del av skolvardagen, och förhoppningsvis kommer Eyvind Andersson att få sitt första jobb på en skola där det redan finns ett kunnande och en struktur kring detta, menar Leif Lorentzon.
– Alltså, alla studenter säger att de saknar hands-on. Det sa även vi på 80-talet. Det jag kommer ihåg från min lärarutbildning är vfu:n på Farsta gymnasium. Av de andra delarna har jag bara vaga minnen, säger Leif Lorentzon.
Kanske är det precis som det ska. Den yngre av de två, den som ännu inte är varm i yrkeskläderna, känner en viss oro inför uppdraget. Den erfarne utstrålar en större tillförsikt.
– Eyvind kommer att bli en bra lärare.
Elisabeth Cervin