Mekar text i poetisk verkstad

Gödselspridare, cylindrar och tisdagstristess. För fordonseleverna på Sundsvalls gymnasium går vägen till lyriken genom vardagliga ting – och en diktande lastbilschaufför.

Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara försvinna

Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara sova

Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara vara

Sådana här dagar som tisdagar vill jag bara åka hem

Exakt sådana här dagar som tisdagar vill jag bara att det ska bli lov

Nej, Lucas Bolin är inte precis lyrisk över att vara i skolan denna tisdag, eller över att behöva dikta på svensklektionen. Men dagens gästlärare, författaren David Ericsson, är desto mer entusiastisk över dikten som Lucas skrivit.

– Den är ärlig, mörk och skildrar tristess. Och det är ju en viktig känsla i livet!

Berömmet biter inte på Lucas Bolin.

– Det tilltalar mig inte att skriva dikter, det finns så mycket annat roligt man kan göra. Men det är klart man försöker så gott man kan.

Den lite ruffiga och slitna lektionssalen ligger vägg i vägg med den verkstad där eleverna här på fordons- och transportprogrammet på Sundsvalls gymnasium jobbar praktiskt med bilreparationer. För dagen står där en vit Volvo och en blå Saab av äldre modell, och en röd, något modernare, Mazda. Så snart det är rast flockas eleverna på betonggolvet, bland bilar, maskiner och verktyg.

Det hela började för elva år sedan, när svenskläraren Birgitta Söderholm började undervisa på fordonsprogrammet.

– Killarna och tjejerna som gick där hade ju inte sökt det för att de tyckte hemskt mycket om svenskämnet, säger hon och ler.

På den tiden, när även yrkesprogrammen gav högskolebehörighet, läste alla elever svenska i tre år och sista årets nationella prov i svenska var samma för alla gymnasieelever.

– Det var rätt kämpigt för en del av dem. Då fick jag idén att börja med lyrik, fast det inte krävdes i kursplanen, säger Birgitta Söderholm.

Eleverna fick börja med att läsa Tage Danielssons Livet är kort, som bara genom förkortningar skildrar ett helt liv. Så följde andra dikter av olika karaktär och undervisning om stilgrepp, bildspråk, dikttyper med mera.

I nästa steg fick eleverna själva skriva dikter.

– Det var ett led i att få igång skrivandet i största allmänhet och för att förstå att skrivande är en process.

Birgitta Söderholm skrev ut elevernas dikter på A3-ark och satte upp dem i verkstäderna, på dörrar, maskiner och fordon. Nu myntade hon också begreppet Fordonspoesi.

– Det blev uppskattat – inte minst av föräldrarna, som kunde se att det gömde sig poeter i deras ungdomar.

Så, härom året, hörde hon författaren David Ericsson läsa sin novell I gryningen i radio. Och eftersom David Ericsson inte bara är författare, utan också lastbilschaufför, beslöt hon sig för att bjuda in honom som gästlärare. I år är det tredje gången han är på plats för en heldags poesiworkshop med förstaårseleverna.

Dagen började med att David Ericsson berättade om sin egen ingång till skrivandet, läste upp lite poesi och därefter lät eleverna skriva fritt. Tisdagsdikten är ett av resultaten. Nu, efter en gemensam pizzalunch i verkstadshallen, har David Ericsson gett klassen i uppdrag att skriva utifrån tre olika teman: kärlek, ilska respektive arbete och snart sitter alla och skriver. En del med lurar över öronen, andra småpratandes med kompisarna.

– Det var enklare att skriva vad man ville, säger Moa Sjödin och får medhåll av de tre klasskamrater som sitter närmast.

De tycker alla att poesiverkstaden varken är tråkig eller kul, ”men hellre det än annat skit”, som de säger.

– En fördel med dikter är ju att de kan vara bara två rader, säger Gustaf Staaf.

Matilda Westin, som sitter en bit bort, är mer positivt inställd. Hon tilltalas av diktandet.

– Det är svårt att förklara varför, men man får uttrycka sig.

Efter en halvtimme har David Ericsson en hög med dikter framför sig. Han läser, antecknar lite på varje papper och så är det dags för en ny uppläsning. Några få elever har sagt att deras dikter inte får läsas upp och får sina kommentarer enskilt.

Alla lyssnar uppmärksamt. Stämningen är vänlig, tillåtande, även om det ibland fnissas. Till exempel åt Gustaf Staafs dikt från hans hemmiljö:

Min gödselspridare går med full kraft

koskit står upp ur mina stövelskaft

följ med mig på en gödselrunda

du har inget att begrunda

Fatta att jag jobbar.

David Ericsson har något att säga om varje dikt: ”Den här måste du läsa upp för din flickvän”, ”cylindern blir sallad var ju perfekt beskrivet”, eller ”du har ju rimmat, till och med!”

Längst bak i rummet står Birgitta Söderholm och ser nöjd ut. Hon tycker att eleverna lättare kommer åt sina mjuka och emotionella sidor när de jobbar med poesi. Att det kommer ett mera lustfyllt skrivande med lyriken.

Hon hoppas också att eleverna ska se poesin som ett sätt att kommunicera.

– Jag vill att de ska förstå hur viktigt det är att få fram det man vill säga. I synner­het gäller det för en så koncentrerad genre som lyrik. Alla förstår att det krävs bra verktyg för att meka i verkstaden. Samma sak gäller språket. Parallellerna är uppenbara.

Under hennes egna poesilektioner är frihet grunden.

– De får skriva precis som de vill, utan regler. Allt är tillåtet. Då märker de hur mångfacetterat språket kan vara – och att de kan!

Samtidigt tror hon att elevernas språkförmåga utvecklas genom poesiskrivandet.

– När de väl skrivit tittar vi på stavning, interpunktion och sådant, även om lyriken ibland kan få sätta sig över språkriktigheten.

Varje gång David Ericsson varit här har hon gått hem överraskad över någon elev. Så är det också denna gång.

– En av killarna som inte har skrivit ett ord på hela året skrev flera dikter! säger Birgitta Söderholm nöjt.

Efter den här dagen kommer klassen att jobba vidare med dikterna och layouta dem för den diktbok som är slutmålet.

Några av dikterna sätts självklart upp i hallen och kanske kan det också, precis som förra året, bli en utställning då dikterna ackompanjeras av foton från verkstaden.