Kvinnan pekar på studieplanens kolumner med en penna och förklarar vad de betyder. Gustav nickar och frågar, nickar och frågar igen.

– Jo, jag fattar …

– Men vad händer om jag …?

– Nä, ekonomi var inget för mig, jag är mer …

– Jag vill ju helst bli byggnadsingenjör, vilka kurser krävs det då för att …?

Det sex kvadratmeter lilla rummet är belamrat med pärmar och papper, och kvinnan i stolen mittemot honom heter Vivianne Martis. Hon är studie- och yrkesvägledare, eller syvare som hon själv säger, och så här års har hon och hennes två kollegor rätt så bråda dagar eftersom de utöver pusslandet med scheman och övriga arbetsuppgifter även ska hinna samtala med skolans förstaårselever.

Samtliga förstaårselever, en och en.

Som med 16-årige Gustav här, som nyligen hoppade av ekonomiprogrammet i Stockholm för att gå på bygg- och anläggningsprogrammet i Mora i stället. Dels för att han längtade hem till Dalarna igen; att bo själv i en lägenhet i Solna blev inte riktigt vad han hade föreställt sig. Dels hade han helt enkelt kommit på andra tankar.

Gustav är enav de totalt 197 förstaårselever som Vivianne Martis och hennes kollegor talar med under de här veckorna, och efter att han har rest sig från stolen och kilat iväg till en lektion igen säger hon att deras samtal i mångt och mycket påminner om de övriga hon haft.

– Jag går igenom elevernas studieplaner och försöker upplysa dem om vad som är viktigt för dem att veta. Bland annat berättar jag vilka val de kan göra, att man sätter betyg efter varje avslutad kurs, vad som krävs för att få grundläggande högskolebehörighet, vad som händer om man får ett F i betyg. Med mera.

Vet de inte det innan de påbörjar sin utbildning?

– Jo, men ungdomar glömmer och de flesta vet inte vad de kommer att arbeta med i framtiden. Så för att eleverna inte senare, i trean, ska säga ”jamen det där visste inte jag”, är det bra att ha de här samtalen.

Modellen med enskilda och obligatoriska syv-samtal för elever i årskurs ett var något som förre gymnasiechefen implementerade för tre år sedan, berättar Vivianne Martis medan regnet fortsätter grina utanför fönstret.

Modellen uppmärksammades också av Skolinspektionen när den var på besök här i våras, och omnämns nu i rapporten Undervisning på yrkesprogram.

Som Yrke berättade i förra numret är det en ganska dyster läsning. Efter att ha granskat fem olika yrkesprogram på 64 slumpvist utvalda skolor runt om i landet, kom man fram till att yrkesprogrammen är kantade av ett flertal brister. Brister som förklarar varför avhopp bland yrkeselever är så mycket vanligare än bland elever som går på de högskoleförberedande programmen.

För att minska avhoppen föreslår Skolinspektionen därför en rad åtgärder. Till exempel att särskilt stöd sätts in tidigare, att yrkesidentiteten bland eleverna stärks och att lärarna höjer sina förväntningar på eleverna.

Samt – att studie- och yrkesvägledningen stärks, såväl inför som under gymnasietiden.

Som man gjort i Mora.

Att ha enskilda möten med varje förstaårselev, tycker inte bara Vivianne Martis och Gustav Måsgard är bra. Det anser även Marie Wiberg-Svensson, utredare på Skolinspektionen, som tillsammans med en kollega alltså var här och inspekterade skolan i våras.

Just sådana samtal är motivationsskapande, menar hon. Förbereder eleverna på ”gymnasie- och skolkulturen” samt informerar dem om vilka rättigheter och skyldigheter de har. En framgångsfaktor för andra skolor att ta efter.

När vi ringer upp Marie Wiberg-Svensson vid ett annat tillfälle berättar hon emellertid att de här samtalen med förstaårseleverna hör till ovanligheterna.

– Över lag får eleverna ganska dåligt med information, och oftast kommer informationen för sent. Det tror vi är en av anledningarna till att så många hoppar av, säger hon.

Skolinspektionens granskning visar att så många som 60 av de 64 inspekterade skolorna nu måste vidta åtgärder av olika slag och omfattning för att hindra elever från att avbryta sin utbildning. Någon skola med obefintlig eller särdeles dålig studie- och yrkesvägledning kan Marie Wiberg- Svensson dock inte peka ut.

– Nej, men vad som framkommer i de individuella intervjuerna är ändå att många elever upplever att man hamnat på fel program och att man inte fått tillräcklig information om utbildningen.

– Men i Mora upplevde vi att det funkade bra.

Brist på information från studie- och yrkesvägledarna kan också vara en avgörande anledning till att så få elever läser de behörighetsgivande kurserna. Över huvud taget innebär skolornas bristande organisationsförmåga att det blir svårare och i vissa fall omöjligt för elever att läsa kurser som ger högskolebehörighet. Och det, konstaterar Skolinspektionen, ”åligger rektorn på skolorna att åtgärda detta”.

Tillbaka på S:t Mikaelsskolan, Moras enda gymnasieskola med omkring 900 elever. Regnet har upphört. Vivianne Martis, som jobbat här sedan 1997, låser dörren till sitt lilla rum och lämnar byggnaden för en annan och medan vi går genom korridorerna för att hitta en lämplig plats att fotografera henne på upprepar hon något som hon sagt tidigare:

– Gymnasietiden kan vara en jobbig tid. När man är femton eller sexton år kan det vara svårt att förstå vad gymnasiet handlar om. Även om eleverna kan läsa sig till det, så inser de ju inte innebörden förrän de har varit här på skolan ett tag.

Är det någon skillnad i dag jämfört med förr, när ni inte tillämpade er samtalsmodell?

– Ja, jag upplever att det inte är så många elever som byter program numera. Faktiskt. Men det beror nog inte bara på oss, utan också på studie- och yrkesvägledarna på grundskolorna.

Om hennes upplevelse överensstämmer helt med verkligheten, vet hon dock inte eftersom statistiken över byten ännu inte är sammanställd när vi träffar henne.

– Det finns inga siffror som kan bekräfta det, tyvärr. Men jag tycker att det har blivit bättre. Man får liksom lite mera hum om en elev är säker på sitt programval eller inte. Om någon är tveksam, eller beslutar sig för att byta program, så kan ju vi syvare nu agera och hjälpa eleven mycket snabbare, innan det har gått en hel termin.

– Fördelen med samtal är också att man förhindrar att osäkerheten kring felval sprider sig till fler elever.

I en cirkel av stolar sitter tjugosex killar från VVS- och fastighetsprogrammet och deras svensklärare Anna Karlsson. De har värderingsövning. Johan ­Eriksson och Miriam Tjärnén från Stödcentrum för unga brottsutsatta kastar ur sig påståenden. Den som håller med reser sig upp och byter plats.

Jämställdhet mellan män och kvinnor är inte så viktigt, tycker de flesta. Någon menar att det är för mycket tjat om jämställdhet. Vi lever i ett jämställt land. Åtminstone jämfört med många andra länder. Efter en stund kommer någon på att jämställdhet gynnar killar också och några stycken byter till sist plats.

Skolan har kärleksvecka. Det är ett årligt återkommande arrangemang i kommunen som startade 2011 och utgår från barnkonventionen. Från början var det polisen och Rädda barnen som bestämde sig för att arbeta tillsammans för att öka skolungdomars kunskap om rätten till ett liv utan våld och förtryck. Sedan dess har Tjejjouren, och nu i år Stödcentrum för unga brottsutsatta, drivit det hela vidare. I år arrangeras kärleksveckor på alla gymnasieskolor i Jönköping.

Länsstyrelsen i Jönköping har arbetat fram en samverkansplan för att motverka våld i nära relationer. I skrivelsen anges tre aktiviteter som extra betydelsefulla för det arbetet. En är ”ökat användande av normkritiska metoder och arbetssätt i förskola och skola”. Förutom kärleksveckor finns också projektet Normstorm, där eleverna får göra normkritiska bilder som de har chansen att få ställa ut på Länsmuseet. Det finns även ett återkommande arbete med materialet Machofabriken på flera av kommunens skolor.

De här initiativen behövs, menar VVS- och fastighetsläraren Roland Mattsson. Han har jobbat på ­Erik Dahlbergsgymnasiet i snart femton år.

– Genom åren har det varit en del tillbud. Det sker fortfarande, även om det är bättre nu. Oftast mindre grejor, men vi har fått gå emellan i regelrätta slagsmål som ibland har polisanmälts, säger han.

Det är en miljö med mycket svordomar och en hel del könsord. Jargongen sliter på yrkeslärarna, förklarar Roland Mattsson. Ju mer undervisningstid som går åt till att jobba med värdegrundsfrågor, desto mer lidande blir det schemalagda lärandet.

– Då hinner jag inte med det jag borde. Det här är en stor underskattning från omvärlden av vår vardag som yrkeslärare, säger Roland Mattsson.

Han och jag har stämt träff i personalrummet, ett ljust krypin innanför verkstaden med mörk soffa och matchande fåtöljer. Kaffebryggaren är påslagen och medan vi pratar bänkar sig lärarna från VVS- och fastighetsprogrammet en efter en för fikarast. Ingen av dem är med på värderingsövningarna, varken i dag eller under resten av veckan. Det finns inte tid till det, enligt Roland Mattsson.

Att delta hade nog inte skadat för att hitta uppslag till att arbeta kring exempelvis mansnormer. Han är inte nekad att gå dit, men har samtidigt andra lektioner. Att den här typen av värdegrundsarbete ofta läggs på lärarna i gymnasiegemensamma ämnen är inte alltid lyckat, förklarar han. Samtidigt skulle det kanske hämma eleverna om deras yrkeslärare satt med på övningarna. Och han arbetar trots allt med de här frågorna varje dag.

– Vi har över hundra unga killar i de här lokalerna. Det är mycket hormoner.

Roland Mattsson vill inte framstå som expert på värdegrundsarbete. Att förändra machojargong är svårt. Först och främst gäller det att få eleverna att inse att den typen av attityd inte fungerar ute i yrkeslivet, förklarar han.

Egentligen är det så att yrkesläraren sitter med trumf på handen gentemot svenskläraren när det kommer till att problematisera elevernas syn på kön, våld och tolerans, påpekar Roland Mattsson. Eftersom han representerar det ämne som de har valt frivilligt, förhoppningsvis för att de är intresserade, har han en större möjlighet att få inflytande. Kollegan i soffan bredvid, Urban Gillberg, håller med.

Samtidigt ser båda krasst arbetseffektivt på det hela. Om varenda situation problematiseras blir det inte mycket tid över till undervisning. Hot och kränkningar tolereras dock aldrig.

– Vi ska alltid orka ta diskussionen när frågan är liten. Men ibland måste jag ändå ha tolerans för att det ska funka, säger Roland Mattsson.

De flesta av yrkeseleverna tycker inte att det är några som helst problem att vara kompis med en tjej. Fast bara om ens egen tjej tycker att det är ok förstås, tycker någon i ringen. När Johan Eriksson från Stödcentrum för unga brottsutsatta undrar om de kan tänka sig att byta kön för en dag, tycker flera stycken att det verkar intressant. Då skulle man säkert få bättre betyg. Tjejer får ofta det. Och det är ju inte heller jämställt, kommer en kille fram till. Jobbar man skulle det i och för sig bli lägre lön den dagen man testar att byta kön, säger en annan.

– Killar är mer avslappnade. Ett slagsmål sedan är man kompisar igen. Tjejer håller det mer under ytan. De ska prata om allt men löser nästan aldrig något, utvecklar en tredje elev.

Då är vi inne på våld igen. I personalrummet efteråt förklarar svenskläraren Anna Karlsson att hon blev förvånad över att vissa elever inte verkar se en käftsmäll som misshandel.

– Samtidigt finns det grupptryck. Vissa säger inte vad de egentligen känner. Det ser jag i deras inlämningsuppgifter när de får tillfälle att uttrycka sig, säger Anna Karlsson.

Hur gör man då? Hur kan lärare få unga män att förändra sina värderingar och bli mindre våldsamma?

Yrkeslärarna kring fikabordet tystnar och tittar på varandra. Till slut tar Urban Gillberg ordet:

– Man måste nog ändå ta situationerna direkt när de uppstår i vardagen. Hur många de än blir så måste man försöka markera vad som inte är ok.

Han resonerar vidare kring att det bör finnas en positiv utgångspunkt. En syn på att det i längden går att göra skillnad och minska våldet.

Roland Mattsson fyller i. Det gäller att inte glömma bort hemmet. Lärarna har enligt läroplanen ett ansvar för att jobba med värdegrunden. Men det finns samtidigt en undervisning att sköta. Den kan inte konstant bli lidande till förmån för värdegrundsarbete och ”uppfostring”. Det är inte heller i skolan som normerna och värderingarna föds. Den grunden läggs redan innan de börjar där, poängterar han.

Det är november och termometern snuddar vid minusgraderna. Än så länge hinner snön regna bort innan den har lagt sig. Grått och trist, tänker du? Perfekt cykelväder, tänker fyra gymnasieelever.

Gustaf Höög har inte ens handskar på sig när han tar täten på landsvägen mellan Skara och Lidköping. Fast det beror i och för sig mer på att han glömde dem än på att han inte fryser om händerna. Gustaf Höög går fjärde året på bygg- och anläggningsprogrammet. Han har inte tagit studenten eftersom han är en av tjugotre elever på Svenska cykelförbundets riksidrottsgymnasium här på Katedralskolan i Skara.

Eftersom eleverna cyklar mellan 50 och 100 timmar i månaden får de välja om de vill läsa sin utbildning på tre eller fyra år. I praktiken brukar det bli tre och ett halvt år. Det beror på vilka ämnen de har kvar att läsa in, förklarar byggläraren Kjell-Åke Inge­bäck. Gustav Höög passade på att fixa högskolebehörighet under sitt fjärde år.

– Att sitta i skolbänken är inte min grej. Men även om jag vill kunna leva på cykling är det bra med högskolebehörighet. En extra trygghet ifall det skulle behövas, säger Gustav Höög.

Den som tror att yrkeselever på idrottsutbildningar snickrar och drar kabel bara för syns skull tar fel. De allra flesta här är tävlingsmänniskor ut i fingerspetsarna. Även i bygg- och elsalen, enligt elläraren Roger Andersson.

Han resonerar kring att det som alltid finns ett spann mellan elever som är väldigt intresserade av sitt yrkesämne och de som inte är riktigt lika intresserade. Roger Anderssons känsla är att cyklisterna oftare tillhör den mer motiverade gruppen.

– De har valt att bo på annan ort, träna som tusan och är beredda att lägga ned mycket tid på skolan. När de ändå är i elsalen kan de lika gärna lägga allt här också, säger Roger Andersson.

Han är ansvarig för ettorna på el- och energiprogrammet. De sitter kring en hästskoformation av bord och kopplar belysning. Olika typer av strömbrytare ska styra en och samma lampa. Eleverna har bara gått här några månader och elkunskaperna varierar. Vissa svarar att uppgiften går bra, andra muttrar att det kunde ha gått bättre.

Två av dem kring borden går riksidrottsgymnasiet. Rasmus Nilsson har flyttat hit från byn Genarp i Skåne. Han valde el- och energiprogrammet eftersom hans pappa har egen elfirma.

– Jag ska bli cyklist. Men karriären är inte jättelång och man kanske blir skadad, säger Rasmus Nilsson.

Cykelgymnasiet på Katedralskolan tar in ungefär en handfull elever varje år. Alla tillhör toppskiktet i Sverige i sin åldersgrupp och ses som de allra mest lovande cyklisterna. Även om det finns ett par andra cykelgymnasier så är det här alla vill gå. Rasmus Nilsson rabblar sin meritlista. Han kom trea på SM för 15–16-åringar och vann en stor tävling i Danmark nyligen.

Den som söker skickar sina resultat till cykelförbundet som rangordnar cyklisterna. Lärarna på cykelgymnasiet är också ute på tävlingar för att skapa en bild av vilka som håller måttet, förklarar Jan-Olof Rundqvist, cykellärare. Flera elever är så pass duktiga att de sponsras med kläder, utrustning och inte minst cyklar av tillverkarna. Vissa tjänar redan pengar på sin idrott.

Har man en gång lärt sig så kan man det för alltid brukar det heta om cykling. Så är det inte riktigt när det kommer till att vara yrkeslärare för en elitsatsande tonåring. Varje elev kräver extra och individuell planering. Framför allt när det kommer till apl. Bygglärarna Kjell-Åke Ingebäck och Joacim Broman beskriver båda att det är svårt, eller snarare i princip omöjligt, att skicka ut cyklisterna på byggföretagen. De gör i regel sina apl-timmar inne på skolan.

– Apl handlar ju om att komma ut på företag och sedan vara där. Eftersom Gustav är borta på resor och cyklar blir det mer planering för att få ihop hans poäng, säger Joacim Broman.

När han ska beskriva vad som är speciellt med cykeleleverna, jämfört med övriga yrkeselever, pratar också han om motivation. Om intresset för bygg sviktar är det hans jobb att visa på möjligheten med att ”slå två flugor i en smäll”. Joacim Broman har förklarat både en och två gånger att även om cykling är intresset och målsättningen som livsuppehälle just nu, är det alltid bra med en utbildning. Men egentligen är det ingen skillnad. Han har samma uppgift när det kommer till de elever som inte cyklar.

– Jag tycker att de flesta köper det resonemanget. Och egentligen är det sällan som jag märker att någon tänker cykel i stället för planka härinne, säger Joacim Broman.

I andra änden av skolan visar cykelläraren Jan-Olof Rundqvist runt i träningslokalen. Han rabblar OS-, EM- och SM-medaljörer på löpande band. De har alla gått här. Väggarna pryds av ett trettiotal mästartröjor från gamla elever. Emma Johansson har ett OS-silver i linjelopp och Alexandra Engen har blivit världsmästare på mountainbike tre gånger. Bröderna Tobias och Fredrik Ludvigsson har både nationella och internationella segrar. Alla har de gått här. Om de skulle sätta upp alla tröjor skulle det säkert bli över trehundra stycken, förklarar han stolt.

Jan-Olof Rundqvist var själv tävlingscyklist på 1970-talet och har jobbat på Katedralskolan sedan 1982. Han har sett många elever växa fram till fullfjädrade elitidrottare. Numera får han inte sätta betyg eftersom han saknar lärarutbildning. Han har inte heller teorilektioner om till exempel fysiologi, kost och näringslära. Det sköter hans kollega.

En färsk avhandling från Göteborgs universitet visar att lärare på idrottsutbildningar skiljer sig från andra lärare på skolan. Just därför att de sällan har lärarbehörighet. Det kan leda till svårigheter när betyg ska sättas och bedömningar ska göras, enligt avhandlingen. Jan-Olof Rundqvist bekräftar bilden. De flesta av hans lärarkollegor på idrottsgymnasierna runt om i landet saknar utbildning. Men han ser inte det som något större problem.

– Det känns bara konstigt att efter så lång tid inte få sätta betyg bara för att jag inte har ett papper. Betygen vet jag ju hur de ska sättas. Så svårt är det inte, säger Jan-Olof Rundqvist.

Han påpekar att legitimationsreformen kan komma att skapa bekymmer på idrottsutbildningarna i framtiden. Ofta är det pensionerade cyklister eller ishockeyspelare som blir lärare. Det kan bli brist på lärare om alla dessa får legitimationskrav på sig, menar Jan-Olof Rundqvist.

Ett par killar i cykelbyxor mixtrar med pulsklockor och sätter sig på varsin träningscykel. Hög elektronisk musik pumpar ur högtalarna. Några låter cykeln stå i dag och ger sig ut på löprunda. Det brukar bli en och en halv timme ungefär. På krokar i taket hänger ett trettiotal cyklar. Yrkeseleverna Gustav Höög, Rasmus Nilsson och Erik Sandersson plockar ned varsin cykelcross eller mountainbike.

De fixar med kedjor och däcktryck. Sedan blir det ett par repor längs landsvägen utanför som uppvärmning. Dagens tretimmarspass ska förläggas till skogen.

Men många i klassen har språkliga luckor. En del har bara varit några år i Sverige. Andra har diagnoser som dyslexi, adhd, koncentrationssvårigheter.

Så hur kan vi sätta fart på elevernas språkutveckling och samtidigt öppna dörren till den omvärld de ska ut i? Det frågade sig Anna W Gustafson, förstelärare i genus och normkritik, och specialpedagogen Gabriella Millo-Tranmark. De tog till ett nygammalt pedagogiskt grepp: högläsning.

Att läsa högt för eleverna brukar förknippas med förskolan och grundskolans lägre klasser. Knappast med högstadiet. Och absolut inte med gymnasiet. Så eleverna blev närmast häpna när lärarduon förklarade att de skulle börja läsa högt på timmarna i ämnet textkommunikation.

De båda lärarna stannade för temat utanförskap och valde ut fem vuxenböcker av nutida, nästan enbart svenska författare.

De brukar turas om att läsa. Den som inte för ordet glider runt i klassrummet och pejlar stämningen. Ibland känns det bra med en förklarande viskning eller en uppmuntrande hand på axeln.

Högläsning och koncentrationsproblem – går det verkligen ihop?

– Vi blev själva förvånade. Men eleverna älskar läsningen. De sitter tysta och lyssnar uppmärksamt. Vissa gånger hörs det inte ett knäpp.

– Det verkar som om de behöver det här, ett avbrott i lunken, en lugn stund.

En av tankarna med projektet var att högläsningen skulle sätta fart på elevernas eget läsande.

Men så blev det faktiskt inte.

Läsintresset i klassen ligger fortfarande långt ned på skalan.

”Det är så tråkigt att läsa”, ”Hinner inte”, ”Bara på sommaren”, blir ett par av svaren när vi frågar barn- och fritidseleverna om deras läsvanor.

Böcker? Ja, det brukar bli en varje år, lyder ett annat svar.

En del läser inget alls utöver skolböckerna, andra bara sporadiskt. Någon läser serietidningar. Ingen verkar vara någon inbiten bokslukare.

Kanske inte så konstigt när eleverna har så många andra aktiviteter.

När vi slumpmässigt frågar tre av eleverna om deras fritidsintressen visar det sig att alla har planer på idrott på elitnivå:

Niam Sajed Noma är inriktad på att bli fotbollsproffs utomlands medan Mohamed Al-Maliki tänker sig en framtid som yrkesboxare och Jaffar Al-Qashaami siktar på VM i thaiboxning.

Vid sidan av idrottskarriären tänker Niam Sajed Noma läsa till socionom medan Jaffar Al-Qashaami vill bli polis.

Så vad tycker eleverna om att ha högläsning i klassen? Bra, visar det sig.

– Skönt faktiskt. Mysigt. Nästan så man kan somna, säger Mohamed Al-Maliki som framgångsrikt boxas i 64-kilosklassen i Winning BC och knappast är den som i vanliga fall brukar sitta på samma fläck någon längre stund.

Och det är inte bara eleverna med svenska som andraspråk som uppskattar läsestunderna.

– Anna och Gabriella läser så bra. Man förstår innehållet på ett annat sätt, säger Lovisa Nimgård-Ström.

– Vi har lärt oss många nya ord. Även om man inte kommer att använda alla till vardags, så är det bra att veta vad de betyder, konstaterar Hanna Ljungberg.

Klassen har fått bekanta sig med fem böcker. Anna W Gustafson och Gabriella Millo-Tranmark har genomgående valt nutidslitteratur och nästan bara svenska författare.

Ur var och en av böckerna läser de ett smakprov som eleverna efteråt får diskutera gruppvis och därefter använda som utgångspunkt för egna textövningar. Uppgifterna är kopplade till frågeställningar om könsroller och normtryck.

– Områden som det är otroligt viktigt att eleverna har ett hum om när de börjar arbeta, konstaterar Anna W Gustafson.

Tre böcker som nästan fått luften i klassrummet att dallra är Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld, Yarden av Kristian Lundberg och Ett bipolärt hjärta av Rebecca Anserud.

Anna W Gustafsson har länge funderat på vad som skiljer henne – en första klassens läsnörd – från de elever hon undervisar, som oftast inte är ett skvatt intresserade av böcker.

– För oss var högläsningen i skolan en lustupplevelse på fredagarna, något man såg fram emot. För våra elever verkar det snarare ha varit ett tvång som väckte obehag. Det är nog en del av förklaringen, men knappast hela sanningen.

Att högläsningsprojektet – trots att det är uppskattat – inte har förändrat läsvanorna skulle förstås kunna uppfattas som ett misslyckande.

Men så ser inte Gabriella Millo-Tranmark och Anna W Gustafson på saken. Tvärtom.

– Absolut inte. Det har visat sig att högläsningen har så många andra positiva effekter (se faktarutan).

Anna W Gustafsson förtydligar den sista punkten så här:

– I stället för att prata om elevernas problem eller någonting som händer med dem, så handlar det om något som händer med en annan, fiktiv person.

– Därför kan en elev gömma sig bakom de här böckerna. Ställa frågor som man själv har funderat på. Och som är lite obehagliga. Plötsligt kan man prata om sånt.

Gabriella Millo-Tranmark har upptäckt att eleverna med adhd faktiskt har ett annat fokus när de är i elevgruppen än när hon träffar dem var för sig.

– De har alltid fått höra att de inte kan fokusera. Men högläsningen visar att det går. Den insikten får de med sig ut i arbetslivet, och det tror jag kan betyda mycket.

Louise Viberg som är studievägledare på Värnhemsskolan välkomnar alla initiativ som kan bidra till elevernas språkutveckling.

– Just högläsning är speciellt viktigt för de här eleverna eftersom det är ett centralt inslag inom barn- och fritidsverksamheten.

Hon påpekar att lyssnandet är ett effektivt sätt att lära sig språk.

– Det märker vi på att elever som inte kan svenska från början gör stora framsteg när de är ute och praktiserar. De lär sig av barnen.

Det är för övrigt inte bara på lektionstid barn- och fritidseleverna kommer i kontakt med högläsning. Elevassistenten Caisa Saxerbo använder också metoden, bland annat när hon hjälper eleverna att förbereda sig för prov eller redovisningar.

– Det fungerar väldigt bra. Man ser hur de sjunker in i texten på ett annat sätt.

Stefan Kardum, nytillträdd rektor på barn- och fritidsprogrammet vid Värnhemsskolan är en annan varm förespråkare för högläsning långt upp i åldrarna.

– Jag har själv ofta använt högläsning som metod på högstadiet. Då har det inte inte handlat om skönlitteratur utan facktexter. För många elever är det lättare att uppfatta det de hör, än att själva läsa en text som kan vara svår att ta till sig.

Nu går högläsningsprojektetvidare i delvis nya former.

Nästa steg bli att Anna W Gustafsson och Gabriella Millo-Tranmark drar med sig svensklärarna.

– Vi tror faktiskt att högläsning skulle kunna fungera i alla ämnen.

De tänker också utveckla metoden med hjälp av ny teknik.

Gabriella Millo- Tranmark har länge intresserat sig för surfplattor som ett verktyg i skolarbetet och pekat på både för- och nackdelar.

– Eftersom våra elever har paddor ska vi testa en visuell funktion som innebär att de kan följa med i texten samtidigt som de lyssnar. Varje ord markeras i samma ögonblick som de hör det.

Men det talade ordet förblir det bärande mediet. Många lärare vet nog inte vilken makt de har i sin egen röst: att man genom att bara variera tonfall och röstläge kan fånga uppmärksamheten hos en hel klass.

Är det inte för sent att börja med högläsning på gymnasienivå?

– Det är förstås bättre att börja tidigare. Mycket tidigare.

– Men för sent? Aldrig! 

”Ont” tecknar hon igen till eleven Gabriella Andersson som får armen omlindad av sin klasskompis Jana Orlova. Båda går första året på vård- och omsorgsprogrammet med teckenspråksinriktning på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Totalt är det 41 elever på skolan som har valt att lära sig teckenspråk som tillval eller som modernt språk. Tio av dem går vård- och omsorgsprogrammet som har riksintag och lockar elever från hela landet.

– Teckenspråket blir ytterligare ett sätt att nå patienterna, säger Jonna Ekersund. Själv vill jag helst jobba på akuten, men tecknen är en bra kunskap oavsett var jag hamnar.

– Det blir en extra kompetens när man ska söka jobb, instämmer Therese Jönsson. Hon har en pappa och en syster som är hörselskadade och kan själv teckna lite sedan tidigare. Nu vill hon bli bättre på det och funderar också på att jobba med döva i framtiden.

Det är teckenspråkslektion i sjukhussalen och eleverna övar sig på att teckna, både som patienter och vårdare. Samtal pågår parallellt på flera ställen, men eftersom inget hörs gör det inget att alla kommunicerar på samma gång.

– Är du yr? Eleven Jana Orlova tecknar frågan till patientdockan Charlie som ligger nedbäddad. Hon spretar med fingrarna och fladdrar lite framför ansiktet.

– Brukar du vara yr? På morgonen eller kvällen? förtydligar Therese Henriksson samtidigt som hon ser bekymrad ut. Tillsammans med Anna Öjeke är hon teckenspråkslärare på Birger Sjöberggymnasiet.

Att just Vänersborgär en stad med många teckenspråkstalare beror på att Vänerskolan, en skola för döva, har funnits där sedan slutet av 1800-talet. Det har lockat flera familjer med döva och svårt hörselskadade barn till Vänersborg och också gjort att efterfrågan på teckenspråk i staden har ökat. Sedan flera år finns det som tillval både i grundskolan och på gymnasiet. Therese Henriksson och Anna Öjeke har själva lärt sig teckenspråk på samma skola som de i dag undervisar på. Utbildning till teckenspråkslärare och pedagogik skaffade de sig parallellt med arbetet genom studier på högskolan i Örebro.

– Jo, så är det, skrattar Anna Öjeke. Vi har aldrig lämnat vår skola.

– Samtidigt har vi ett väldigt brett arbetsfält, inflikar Therese Henriksson. Vi lär ut tecken här på omvårdnadsprogrammet, på förskolan, som språkval på högstadiet, på komvux, särvux och som personalutbildning.

En skillnad mellan teckenspråk och talspråk är att man i teckenspråket berättar i egenskap av den person som det handlar om.

– Om jag ska berätta att ”Olle leker med bollen” gör jag så här, säger Anna Öjeke och tar upp en fiktiv boll och kastar med den över huvudet. Om jag ska berätta sagan om Rödluvan och vargen blir jag alltså i tur och ordning; Rödluvan, vargen och mormor. Men först tecknar jag tydligt vilken person jag är. Man berättar alltså inte utifrån ett annat perspektiv utan går själv in i rollen.

Innebär det att man blir mer empatisk? Att man lever sig in på ett annat sätt jämfört med att tala?

– Nja, det är nog svårt att säga, tycker Therese Henriksson. Däremot måste man vara engagerad. Det går inte att vara ointresserad och stå i bakgrunden. Man måste se in i ögonen och vara där och då.

På Birger Sjöberggymnasiet har teckenspråkstillvalet funnits sedan 1995. Under flera år var intresset stort och som mest var 15 teckenspråkslärare i tjänst, varav några var döva. Efter 2006 dalade intresset, bland annat på grund av att ämnet inte längre kunde räknas som merit i ansökan till högskolan. Sedan 2013 är det dock ändrat tillbaka och teckenspråket jämställs med andra moderna språk.

– Nu hoppas vi att antalet elever ska öka igen, säger Anna Öjeke. För blivande undersköterskor är det ett mervärde när de söker jobb. För oss som lärare är det värdefullt om antalet lärare ökar. Framför allt saknar vi våra döva kollegor som hjälper oss att hålla språket levande.

Teckenspråket är ett fullvärdigt språk med ett stort ordförråd och egen grammatik. Varje land har sin egen variant och det finns tyvärr få internationella tecken. Svenskan har märkligt nog störst likhet med portugisiskan, beroende på att en döv präst från Sverige jobbade i Portugal under långa perioder, medan likheten med exempelvis nordiska språk är betydligt mindre. I dag finns det cirka 30 000 personer i Sverige som kommunicerar med teckenspråk.

– Vi märker att det finns en ökande efterfrågan från olika personalgrupper som vill lära sig teckenspråk och tecken som stöd (TSS), berättar Therese Henriksson.

Tecken som stödär en enklare variant av teckenspråk där tecknen används för att förstärka den talade kommunikationen. Framför allt har det börjat användas i kontakt med utvecklingsstörda, men också med andra personer med språkstörningar som exempelvis strokepatienter samt till riktigt små barn (babytecken). Många av eleverna från vård- och omsorgsprogrammet har blivit teckenspråkstolkar, audi­nomer och personliga assistenter eller fått arbete på andra ställen inom vård eller omsorg.

– Även om de inte jobbar direkt med döva patienter har de nytta av sin kunskap. Vi har också några apl-platser här i Vänersborg där eleverna får använda teckenspråket som vi hoppas att få behålla, säger Therese Henriksson.

Eftersom det finns få läromedel inom teckenspråk har Therese Henriksson och Anna Öjeke själva gjort två böcker: Teckenspråk steg 1 och steg 2, med tillhörande övningsböcker och videomaterial. I den mån det finns lär de också ut fackspråk, det vill säga sjukvårdstermer och andra tecken som eleverna kan ha särskild nytta av.

Till skillnad från andra språk saknar teckenspråk ett skriftspråk. I stället är mun, ögon, ögonbryn, och ibland hela kroppen, viktig i kommunikationen.

– Vissa saker blir ju väldigt visuella, som att något luktar illa, och också andra saker som kan vara känsliga och som man kan behöva teckna om man jobbar inom vården. I klassrummet får man fnissa hur mycket som helst och efter ett tag blir även det här språket naturligt. Är sammanhanget allvarlig är det oftast inte svårt att hålla sig för skratt, förklarar Therese Henriksson.

Under lektionerna händer det att de skrattar så de gråter berättar hon, som när de spelar sällskapsspel eller charader. För en stor skillnad mellan vanlig språkundervisning är att det är lätt att göra teckenspråkslektionerna lustfyllda. Lärandet bygger till stor del på gemensamma övningar och blir på så sätt också lärarintensiva.

– Eleverna kan oftast inte arbeta enskilt och måste dessutom sitta så att de ser varandra, därför kan vi ha max 17 elever i klassen, helst färre, förklarar Anna Öjeke.

Lärarna försöker att skapa en tillåtande stämning i klassrummet där det är okej att göra bort sig. För om man ska lära sig teckenspråk går det inte att gömma sig, och med stora munrörelser och talande mimik får man vara beredd på att ibland känna sig löjlig.

– En positiv bieffekt blir att de här eleverna ofta har lätt för att göra muntliga framträdanden och också får en god retorik. De blir säkra och vågar ta plats. Det har de stor nytta av inte minst på anställningsintervjuer, säger Therese Henriksson och får medhåll av eleven Therese Jönsson.

– Man måste vara beredd på att få alla blickar på sig och att man ibland kan känna sig fånig. Jag är normalt ingen person som vill stå i centrum, så det här är lite ovant för mig. Samtidigt blir det en bra övning.

Ibland tycker hon och hennes klasskamrater att det är svårt med tecknen, där små nyanser i mimik eller rörelse kan ge ordet en helt ny betydelse. Till sin hjälp har de två klassrum med en glasruta emellan. När de gör skoluppgifter står de på var sin sida och tecknar för att inte förledas att använda talet. Vid läxor eller prov får eleverna ibland göra videoinspelningar och ibland teckna i grupp framför läraren. Det kan också hända att de gör en översättning från teckenspråk till skrift. Och ibland kan det vara bra att ha ett eget ”hemligt” språk som dessutom kan talas på stort avstånd.

– Det händer att vi använder teckenspråket även på andra lektioner, berättar Jonna Ekersund och ler lite finurligt. Då kan de andra i klassen bli avundsjuka, men då säger vi ”att det rör bara oss som har tecken som tillval”. 

På onsdag är det dags för de första tre från den här gruppen att göra klart sina arbeten. För att det ska bli just så enkelt som möjligt, har Stina Lindgren och hennes kollegor valt att arbetet ska bestå av något som eleverna behärskar. Nämligen driva restaurang. De läser till kockatörer, och ska kunna jobba som kockar, i bar eller med servering efter utbildningen.

– Just nu är de väldigt lugna, men jag skulle gissa att fjärilarna i magen kommer framåt halv tre på onsdag. Någon vill förmodligen gå hem, säger Stina Lindgren.

Enligt Skolverkets anvisningar ska gymnasiearbetet vara just ett bevis på att eleverna är förberedda för yrket. Syftet är att testa ”vanligt förekommande arbetsuppgifter”.

Sittandes på en barstol förklarar Dominic Widerholm att det bara är att prestera som vanligt. Gå hit vid halvtretiden och hem igen framåt halv elva. Eftersom det inte går att få bättre betyg än E, är det nog ingen som kommer att anstränga sig varken mer eller mindre, menar han.

Hittills har de lagt ned ungefär trettio timmar på gymnasiearbetet, utöver vad som står på schemat. Grupparbete är ett naturligt sätt att lösa uppgiften även om det alltid finns en risk för att någon gör mindre och åker snålskjuts på de andra, förklarar eleven Adam Steensen och putsar på ett vinglas.

Även hans lärare är medveten om den risken.

– Samtidigt är det svårt att göra det här på egen hand och få utförandet att bli verklighetstroget. Det här jobbet handlar mycket om samarbete, säger Stina Lindgren.

Att göra gymnasiearbetet i grupp är också i linje med Skolverkets instruktioner. Men det ska tydligt framgå vad läraren förväntar sig av var och en. Bedömningen är individuell och läraren måste kunna följa varje elevs arbete.

Det fixar Stina Lindgren med hjälp av en checklista. Under kvällen prickas ett tjugotal moment av allt eftersom eleverna utför dem. Till exempel dukning, kundbemötande och menykännedom. Dessutom sätts matgästerna i arbete. De får en enkät och ska gradera sådant som elevens bemötande vid entrén, presentation av menyn och servicekänsla. Vissa får i uppgift att be om dryckesrekommendationer eller ställa frågor om maten.

– Men de ska hinna njuta av middagen också. Gästerna är allt ifrån folk från trakten till elevernas familjer. Men om föräldrarna kommer hit på provkvällen får de inte serveras av sitt eget barn, säger Stina Lindgren.

De har också bjudit in elevernas handledare, eftersom Skolverket vill att de ska vara medbedömare. Företagen bjöds också in i ett tidigare skede, för att ge sin syn på vad gymnasiearbetet skulle gå ut på.

Stina Lindgren ser arbetet som ett slutkvitto på att eleven är anställningsbar, det vill säga kan det som yrket kräver. Det är dessutom ett bättre kvitto än föregångaren projektarbetet eftersom eleverna då fick göra i stort sett vad som helst.

– Någon skrev en bok om något historiskt och det vet väl inte jag hur man bedömer. När de gjorde en kokbok var jag inte heller rätt person att bedöma den. Gymnasiearbetet knyter istället ihop utbildningen till vad den är, säger Stina Lindgren.

En som däremot erkänner att han är nervös inför onsdag är Pontus Hammarberg.

– Ja alltså, det börjar kännas lite. Man vill gärna att det ska bli bra, säger han och skvätter alkohol i en varm stekpanna.

På order av Yrkes fotograf har han och klasskompisen Jonathan Hedlund ställt upp sig i köket för att flambera kött och hacka lök. Medan kameran smattrar berättar Jonathan Hedlund att han inte trivdes på praktikplatsen som han precis kommit tillbaka från. Motivationen försvann.

– Men nu börjar jag hitta tillbaka. Det var lite synd eftersom det hänger mycket på praktikplatsen om jag ska bli kock eller inte när jag blir klar. Men gymnasiearbetet är jag taggad inför. Vi kan det här, säger han.

De har förberett sig sedan i höstas. Gjort menyn, sammanställt vilka ingredienser som behövs och köpt in alltihop. Det blir bland annat minipizzor, grilltallrik och smörstekt torskrygg.

Läraren Nolbert Stoll har kontrollerat menyn och behövde egentligen bara lägga sig i en enda gång. De var lite lata när de tänkte beställa ägg på dunk, förklarar han och redogör för sin syn på gymnasiearbetet. Förändringen är ett steg i rätt riktning. Det blir lättare att känna att han har lärt eleverna allt.

– Helst skulle jag vilja gå ett steg till och ha någon typ av gesällprov. Då hade det varit ännu enklare att bevisa att de är redo för jobbet, säger han.

Restaurangen är stängd på måndagar och förutom de två flamberande eleverna är köket övergivet. Det skapar en kontrast till det som sker några våningsplan ned. I garaget samsas skolans bil med lådor fyllda av elmaterial. Vi befinner oss mitt i en provsituation. Utspridda i två mindre rum står ett femtontal elever i varsitt bås och skruvar på sina elanläggningar.

På el- och energiprogrammetpågår sluttampen på gymnasiearbetet den här veckan. Alla ska visa att de kan koppla in en anläggning som består av motorstyrning, en larm- och en belysningsdel. Allting ska sedan matas av en el-central.

– Vi har valt ut övningar som ingår i utbildningen och som är vanligt förekommande i yrket. Ingen av övningarna är helt nya för dem även om utrustningen kan vara lite annorlunda, säger elläraren Lars Gille.

Eleverna började terminen med att göra ritningar över anläggningen, något som också ingår i bedömningen. Veckan avslutas med att Lars Gille testar anläggningarna och bedömer estetik och kabelplacering. Efteråt ska eleverna dokumentera arbetet.

Jonathan Ekedahl fortsätter skruva samtidigt som han förklarar att uppgiften är ganska ”basic”. Han ser ingen mening med att göra den svårare så att fler eventuellt ska misslyckas.

– Man kan ju bara bli godkänd eller inte. Hela poängen är att testa om vi kan det vi har utbildat oss till. Inte att komma fram till vem som är bäst, säger han.

Så hur gick det på restaurangen i onsdags kväll? Bättre än väntat, förklarar eleven Josefine Haglund på telefon. Det blev som en vanlig kväll. Med skillnaden att det inte gick att fråga läraren. De enda käpparna i hjulet var att de hade glömt att plocka fram vissa drinkingredienser och att menyn kom för sent. Hon fick ont om tid till att ordna fram passande viner.

– Gymnasiearbetet är en smart grej. Nu vet man vad som gäller när man kommer ut till ett yrke. Hur man ska göra för att driva en restaurang, säger Josefine Haglund.

Kvinnan pekar på studieplanens kolumner med en penna och förklarar vad de betyder. Gustav nickar och frågar, nickar och frågar igen.

– Jo, jag fattar …

– Men vad händer om jag …?

– Nä, ekonomi var inget för mig, jag är mer …

– Jag vill ju helst bli byggnadsingenjör, vilka kurser krävs det då för att …?

Det sex kvadratmeter lilla rummet är belamrat med pärmar och papper, och kvinnan i stolen mittemot honom heter Vivianne Martis. Hon är studie- och yrkesvägledare, eller syvare som hon själv säger, och så här års har hon och hennes två kollegor rätt så bråda dagar eftersom de utöver pusslandet med scheman och övriga arbetsuppgifter även ska hinna samtala med skolans förstaårselever.

Samtliga förstaårselever, en och en.

Som med 16-årige Gustav här, som nyligen hoppade av ekonomiprogrammet i Stockholm för att gå på bygg- och anläggningsprogrammet i Mora i stället. Dels för att han längtade hem till Dalarna igen; att bo själv i en lägenhet i Solna blev inte riktigt vad han hade föreställt sig. Dels hade han helt enkelt kommit på andra tankar.

Gustav är enav de totalt 197 förstaårselever som Vivianne Martis och hennes kollegor talar med under de här veckorna, och efter att han har rest sig från stolen och kilat iväg till en lektion igen säger hon att deras samtal i mångt och mycket påminner om de övriga hon haft.

– Jag går igenom elevernas studieplaner och försöker upplysa dem om vad som är viktigt för dem att veta. Bland annat berättar jag vilka val de kan göra, att man sätter betyg efter varje avslutad kurs, vad som krävs för att få grundläggande högskolebehörighet, vad som händer om man får ett F i betyg. Med mera.

Vet de inte det innan de påbörjar sin utbildning?

– Jo, men ungdomar glömmer och de flesta vet inte vad de kommer att arbeta med i framtiden. Så för att eleverna inte senare, i trean, ska säga ”jamen det där visste inte jag”, är det bra att ha de här samtalen.

Modellen med enskilda och obligatoriska syv-samtal för elever i årskurs ett var något som förre gymnasiechefen implementerade för tre år sedan, berättar Vivianne Martis medan regnet fortsätter grina utanför fönstret.

Modellen uppmärksammades också av Skolinspektionen när den var på besök här i våras, och omnämns nu i rapporten Undervisning på yrkesprogram.

Som Yrke berättade i förra numret är det en ganska dyster läsning. Efter att ha granskat fem olika yrkesprogram på 64 slumpvist utvalda skolor runt om i landet, kom man fram till att yrkesprogrammen är kantade av ett flertal brister. Brister som förklarar varför avhopp bland yrkeselever är så mycket vanligare än bland elever som går på de högskoleförberedande programmen.

För att minska avhoppen föreslår Skolinspektionen därför en rad åtgärder. Till exempel att särskilt stöd sätts in tidigare, att yrkesidentiteten bland eleverna stärks och att lärarna höjer sina förväntningar på eleverna.

Samt – att studie- och yrkesvägledningen stärks, såväl inför som under gymnasietiden.

Som man gjort i Mora.

Att ha enskilda möten med varje förstaårselev, tycker inte bara Vivianne Martis och Gustav Måsgard är bra. Det anser även Marie Wiberg-Svensson, utredare på Skolinspektionen, som tillsammans med en kollega alltså var här och inspekterade skolan i våras.

Just sådana samtal är motivationsskapande, menar hon. Förbereder eleverna på ”gymnasie- och skolkulturen” samt informerar dem om vilka rättigheter och skyldigheter de har. En framgångsfaktor för andra skolor att ta efter.

När vi ringer upp Marie Wiberg-Svensson vid ett annat tillfälle berättar hon emellertid att de här samtalen med förstaårseleverna hör till ovanligheterna.

– Över lag får eleverna ganska dåligt med information, och oftast kommer informationen för sent. Det tror vi är en av anledningarna till att så många hoppar av, säger hon.

Skolinspektionens granskning visar att så många som 60 av de 64 inspekterade skolorna nu måste vidta åtgärder av olika slag och omfattning för att hindra elever från att avbryta sin utbildning. Någon skola med obefintlig eller särdeles dålig studie- och yrkesvägledning kan Marie Wiberg- Svensson dock inte peka ut.

– Nej, men vad som framkommer i de individuella intervjuerna är ändå att många elever upplever att man hamnat på fel program och att man inte fått tillräcklig information om utbildningen.

– Men i Mora upplevde vi att det funkade bra.

Brist på information från studie- och yrkesvägledarna kan också vara en avgörande anledning till att så få elever läser de behörighetsgivande kurserna. Över huvud taget innebär skolornas bristande organisationsförmåga att det blir svårare och i vissa fall omöjligt för elever att läsa kurser som ger högskolebehörighet. Och det, konstaterar Skolinspektionen, ”åligger rektorn på skolorna att åtgärda detta”.

Tillbaka på S:t Mikaelsskolan, Moras enda gymnasieskola med omkring 900 elever. Regnet har upphört. Vivianne Martis, som jobbat här sedan 1997, låser dörren till sitt lilla rum och lämnar byggnaden för en annan och medan vi går genom korridorerna för att hitta en lämplig plats att fotografera henne på upprepar hon något som hon sagt tidigare:

– Gymnasietiden kan vara en jobbig tid. När man är femton eller sexton år kan det vara svårt att förstå vad gymnasiet handlar om. Även om eleverna kan läsa sig till det, så inser de ju inte innebörden förrän de har varit här på skolan ett tag.

Är det någon skillnad i dag jämfört med förr, när ni inte tillämpade er samtalsmodell?

– Ja, jag upplever att det inte är så många elever som byter program numera. Faktiskt. Men det beror nog inte bara på oss, utan också på studie- och yrkesvägledarna på grundskolorna.

Om hennes upplevelse överensstämmer helt med verkligheten, vet hon dock inte eftersom statistiken över byten ännu inte är sammanställd när vi träffar henne.

– Det finns inga siffror som kan bekräfta det, tyvärr. Men jag tycker att det har blivit bättre. Man får liksom lite mera hum om en elev är säker på sitt programval eller inte. Om någon är tveksam, eller beslutar sig för att byta program, så kan ju vi syvare nu agera och hjälpa eleven mycket snabbare, innan det har gått en hel termin.

– Fördelen med samtal är också att man förhindrar att osäkerheten kring felval sprider sig till fler elever.

I en cirkel av stolar sitter tjugosex killar från VVS- och fastighetsprogrammet och deras svensklärare Anna Karlsson. De har värderingsövning. Johan ­Eriksson och Miriam Tjärnén från Stödcentrum för unga brottsutsatta kastar ur sig påståenden. Den som håller med reser sig upp och byter plats.

Jämställdhet mellan män och kvinnor är inte så viktigt, tycker de flesta. Någon menar att det är för mycket tjat om jämställdhet. Vi lever i ett jämställt land. Åtminstone jämfört med många andra länder. Efter en stund kommer någon på att jämställdhet gynnar killar också och några stycken byter till sist plats.

Skolan har kärleksvecka. Det är ett årligt återkommande arrangemang i kommunen som startade 2011 och utgår från barnkonventionen. Från början var det polisen och Rädda barnen som bestämde sig för att arbeta tillsammans för att öka skolungdomars kunskap om rätten till ett liv utan våld och förtryck. Sedan dess har Tjejjouren, och nu i år Stödcentrum för unga brottsutsatta, drivit det hela vidare. I år arrangeras kärleksveckor på alla gymnasieskolor i Jönköping.

Länsstyrelsen i Jönköping har arbetat fram en samverkansplan för att motverka våld i nära relationer. I skrivelsen anges tre aktiviteter som extra betydelsefulla för det arbetet. En är ”ökat användande av normkritiska metoder och arbetssätt i förskola och skola”. Förutom kärleksveckor finns också projektet Normstorm, där eleverna får göra normkritiska bilder som de har chansen att få ställa ut på Länsmuseet. Det finns även ett återkommande arbete med materialet Machofabriken på flera av kommunens skolor.

De här initiativen behövs, menar VVS- och fastighetsläraren Roland Mattsson. Han har jobbat på ­Erik Dahlbergsgymnasiet i snart femton år.

– Genom åren har det varit en del tillbud. Det sker fortfarande, även om det är bättre nu. Oftast mindre grejor, men vi har fått gå emellan i regelrätta slagsmål som ibland har polisanmälts, säger han.

Det är en miljö med mycket svordomar och en hel del könsord. Jargongen sliter på yrkeslärarna, förklarar Roland Mattsson. Ju mer undervisningstid som går åt till att jobba med värdegrundsfrågor, desto mer lidande blir det schemalagda lärandet.

– Då hinner jag inte med det jag borde. Det här är en stor underskattning från omvärlden av vår vardag som yrkeslärare, säger Roland Mattsson.

Han och jag har stämt träff i personalrummet, ett ljust krypin innanför verkstaden med mörk soffa och matchande fåtöljer. Kaffebryggaren är påslagen och medan vi pratar bänkar sig lärarna från VVS- och fastighetsprogrammet en efter en för fikarast. Ingen av dem är med på värderingsövningarna, varken i dag eller under resten av veckan. Det finns inte tid till det, enligt Roland Mattsson.

Att delta hade nog inte skadat för att hitta uppslag till att arbeta kring exempelvis mansnormer. Han är inte nekad att gå dit, men har samtidigt andra lektioner. Att den här typen av värdegrundsarbete ofta läggs på lärarna i gymnasiegemensamma ämnen är inte alltid lyckat, förklarar han. Samtidigt skulle det kanske hämma eleverna om deras yrkeslärare satt med på övningarna. Och han arbetar trots allt med de här frågorna varje dag.

– Vi har över hundra unga killar i de här lokalerna. Det är mycket hormoner.

Roland Mattsson vill inte framstå som expert på värdegrundsarbete. Att förändra machojargong är svårt. Först och främst gäller det att få eleverna att inse att den typen av attityd inte fungerar ute i yrkeslivet, förklarar han.

Egentligen är det så att yrkesläraren sitter med trumf på handen gentemot svenskläraren när det kommer till att problematisera elevernas syn på kön, våld och tolerans, påpekar Roland Mattsson. Eftersom han representerar det ämne som de har valt frivilligt, förhoppningsvis för att de är intresserade, har han en större möjlighet att få inflytande. Kollegan i soffan bredvid, Urban Gillberg, håller med.

Samtidigt ser båda krasst arbetseffektivt på det hela. Om varenda situation problematiseras blir det inte mycket tid över till undervisning. Hot och kränkningar tolereras dock aldrig.

– Vi ska alltid orka ta diskussionen när frågan är liten. Men ibland måste jag ändå ha tolerans för att det ska funka, säger Roland Mattsson.

De flesta av yrkeseleverna tycker inte att det är några som helst problem att vara kompis med en tjej. Fast bara om ens egen tjej tycker att det är ok förstås, tycker någon i ringen. När Johan Eriksson från Stödcentrum för unga brottsutsatta undrar om de kan tänka sig att byta kön för en dag, tycker flera stycken att det verkar intressant. Då skulle man säkert få bättre betyg. Tjejer får ofta det. Och det är ju inte heller jämställt, kommer en kille fram till. Jobbar man skulle det i och för sig bli lägre lön den dagen man testar att byta kön, säger en annan.

– Killar är mer avslappnade. Ett slagsmål sedan är man kompisar igen. Tjejer håller det mer under ytan. De ska prata om allt men löser nästan aldrig något, utvecklar en tredje elev.

Då är vi inne på våld igen. I personalrummet efteråt förklarar svenskläraren Anna Karlsson att hon blev förvånad över att vissa elever inte verkar se en käftsmäll som misshandel.

– Samtidigt finns det grupptryck. Vissa säger inte vad de egentligen känner. Det ser jag i deras inlämningsuppgifter när de får tillfälle att uttrycka sig, säger Anna Karlsson.

Hur gör man då? Hur kan lärare få unga män att förändra sina värderingar och bli mindre våldsamma?

Yrkeslärarna kring fikabordet tystnar och tittar på varandra. Till slut tar Urban Gillberg ordet:

– Man måste nog ändå ta situationerna direkt när de uppstår i vardagen. Hur många de än blir så måste man försöka markera vad som inte är ok.

Han resonerar vidare kring att det bör finnas en positiv utgångspunkt. En syn på att det i längden går att göra skillnad och minska våldet.

Roland Mattsson fyller i. Det gäller att inte glömma bort hemmet. Lärarna har enligt läroplanen ett ansvar för att jobba med värdegrunden. Men det finns samtidigt en undervisning att sköta. Den kan inte konstant bli lidande till förmån för värdegrundsarbete och ”uppfostring”. Det är inte heller i skolan som normerna och värderingarna föds. Den grunden läggs redan innan de börjar där, poängterar han.

Det är november och termometern snuddar vid minusgraderna. Än så länge hinner snön regna bort innan den har lagt sig. Grått och trist, tänker du? Perfekt cykelväder, tänker fyra gymnasieelever.

Gustaf Höög har inte ens handskar på sig när han tar täten på landsvägen mellan Skara och Lidköping. Fast det beror i och för sig mer på att han glömde dem än på att han inte fryser om händerna. Gustaf Höög går fjärde året på bygg- och anläggningsprogrammet. Han har inte tagit studenten eftersom han är en av tjugotre elever på Svenska cykelförbundets riksidrottsgymnasium här på Katedralskolan i Skara.

Eftersom eleverna cyklar mellan 50 och 100 timmar i månaden får de välja om de vill läsa sin utbildning på tre eller fyra år. I praktiken brukar det bli tre och ett halvt år. Det beror på vilka ämnen de har kvar att läsa in, förklarar byggläraren Kjell-Åke Inge­bäck. Gustav Höög passade på att fixa högskolebehörighet under sitt fjärde år.

– Att sitta i skolbänken är inte min grej. Men även om jag vill kunna leva på cykling är det bra med högskolebehörighet. En extra trygghet ifall det skulle behövas, säger Gustav Höög.

Den som tror att yrkeselever på idrottsutbildningar snickrar och drar kabel bara för syns skull tar fel. De allra flesta här är tävlingsmänniskor ut i fingerspetsarna. Även i bygg- och elsalen, enligt elläraren Roger Andersson.

Han resonerar kring att det som alltid finns ett spann mellan elever som är väldigt intresserade av sitt yrkesämne och de som inte är riktigt lika intresserade. Roger Anderssons känsla är att cyklisterna oftare tillhör den mer motiverade gruppen.

– De har valt att bo på annan ort, träna som tusan och är beredda att lägga ned mycket tid på skolan. När de ändå är i elsalen kan de lika gärna lägga allt här också, säger Roger Andersson.

Han är ansvarig för ettorna på el- och energiprogrammet. De sitter kring en hästskoformation av bord och kopplar belysning. Olika typer av strömbrytare ska styra en och samma lampa. Eleverna har bara gått här några månader och elkunskaperna varierar. Vissa svarar att uppgiften går bra, andra muttrar att det kunde ha gått bättre.

Två av dem kring borden går riksidrottsgymnasiet. Rasmus Nilsson har flyttat hit från byn Genarp i Skåne. Han valde el- och energiprogrammet eftersom hans pappa har egen elfirma.

– Jag ska bli cyklist. Men karriären är inte jättelång och man kanske blir skadad, säger Rasmus Nilsson.

Cykelgymnasiet på Katedralskolan tar in ungefär en handfull elever varje år. Alla tillhör toppskiktet i Sverige i sin åldersgrupp och ses som de allra mest lovande cyklisterna. Även om det finns ett par andra cykelgymnasier så är det här alla vill gå. Rasmus Nilsson rabblar sin meritlista. Han kom trea på SM för 15–16-åringar och vann en stor tävling i Danmark nyligen.

Den som söker skickar sina resultat till cykelförbundet som rangordnar cyklisterna. Lärarna på cykelgymnasiet är också ute på tävlingar för att skapa en bild av vilka som håller måttet, förklarar Jan-Olof Rundqvist, cykellärare. Flera elever är så pass duktiga att de sponsras med kläder, utrustning och inte minst cyklar av tillverkarna. Vissa tjänar redan pengar på sin idrott.

Har man en gång lärt sig så kan man det för alltid brukar det heta om cykling. Så är det inte riktigt när det kommer till att vara yrkeslärare för en elitsatsande tonåring. Varje elev kräver extra och individuell planering. Framför allt när det kommer till apl. Bygglärarna Kjell-Åke Ingebäck och Joacim Broman beskriver båda att det är svårt, eller snarare i princip omöjligt, att skicka ut cyklisterna på byggföretagen. De gör i regel sina apl-timmar inne på skolan.

– Apl handlar ju om att komma ut på företag och sedan vara där. Eftersom Gustav är borta på resor och cyklar blir det mer planering för att få ihop hans poäng, säger Joacim Broman.

När han ska beskriva vad som är speciellt med cykeleleverna, jämfört med övriga yrkeselever, pratar också han om motivation. Om intresset för bygg sviktar är det hans jobb att visa på möjligheten med att ”slå två flugor i en smäll”. Joacim Broman har förklarat både en och två gånger att även om cykling är intresset och målsättningen som livsuppehälle just nu, är det alltid bra med en utbildning. Men egentligen är det ingen skillnad. Han har samma uppgift när det kommer till de elever som inte cyklar.

– Jag tycker att de flesta köper det resonemanget. Och egentligen är det sällan som jag märker att någon tänker cykel i stället för planka härinne, säger Joacim Broman.

I andra änden av skolan visar cykelläraren Jan-Olof Rundqvist runt i träningslokalen. Han rabblar OS-, EM- och SM-medaljörer på löpande band. De har alla gått här. Väggarna pryds av ett trettiotal mästartröjor från gamla elever. Emma Johansson har ett OS-silver i linjelopp och Alexandra Engen har blivit världsmästare på mountainbike tre gånger. Bröderna Tobias och Fredrik Ludvigsson har både nationella och internationella segrar. Alla har de gått här. Om de skulle sätta upp alla tröjor skulle det säkert bli över trehundra stycken, förklarar han stolt.

Jan-Olof Rundqvist var själv tävlingscyklist på 1970-talet och har jobbat på Katedralskolan sedan 1982. Han har sett många elever växa fram till fullfjädrade elitidrottare. Numera får han inte sätta betyg eftersom han saknar lärarutbildning. Han har inte heller teorilektioner om till exempel fysiologi, kost och näringslära. Det sköter hans kollega.

En färsk avhandling från Göteborgs universitet visar att lärare på idrottsutbildningar skiljer sig från andra lärare på skolan. Just därför att de sällan har lärarbehörighet. Det kan leda till svårigheter när betyg ska sättas och bedömningar ska göras, enligt avhandlingen. Jan-Olof Rundqvist bekräftar bilden. De flesta av hans lärarkollegor på idrottsgymnasierna runt om i landet saknar utbildning. Men han ser inte det som något större problem.

– Det känns bara konstigt att efter så lång tid inte få sätta betyg bara för att jag inte har ett papper. Betygen vet jag ju hur de ska sättas. Så svårt är det inte, säger Jan-Olof Rundqvist.

Han påpekar att legitimationsreformen kan komma att skapa bekymmer på idrottsutbildningarna i framtiden. Ofta är det pensionerade cyklister eller ishockeyspelare som blir lärare. Det kan bli brist på lärare om alla dessa får legitimationskrav på sig, menar Jan-Olof Rundqvist.

Ett par killar i cykelbyxor mixtrar med pulsklockor och sätter sig på varsin träningscykel. Hög elektronisk musik pumpar ur högtalarna. Några låter cykeln stå i dag och ger sig ut på löprunda. Det brukar bli en och en halv timme ungefär. På krokar i taket hänger ett trettiotal cyklar. Yrkeseleverna Gustav Höög, Rasmus Nilsson och Erik Sandersson plockar ned varsin cykelcross eller mountainbike.

De fixar med kedjor och däcktryck. Sedan blir det ett par repor längs landsvägen utanför som uppvärmning. Dagens tretimmarspass ska förläggas till skogen.